Den stegrande kamelen skrev:
Då tycker jag faktiskt att Anderssons syndavariant är aningen bättre, även om jag inte gillar den heller.
Det är möjligt att det mer anderssonska "det var för att inte begå en synd som han hejdade sig" är bättre. Eller kanske helt enkelt: "Han undgick att begå en synd när han hejdade sig." Jag har inte bestämt mig. Men annars tycker jag nog min version är klart bättre än Anderssons.
Det kan vara intressant att titta på hur Bilbo Berättaren själv beskriver det hela i hoberboken:
Tolkien skrev:
Bilbo almost stopped breathing, and went stiff himself. He was desperate. He must get away, out of this horrible darkness, while he had any strength left. He must fight. He must stab the foul thing, put its eyes out, kill it. It meant to kill him. No, not a fair fight. He was invisible now. Gollum had no sword. Gollum had not actually threatened to kill him, or tried to yet. And he was miserable, alone, lost. A sudden understanding, a pity mixed with horror, welled up in Bilbo's heart: a glimpse of endless unmarked days without light or hope of betterment, hard stone, cold fish, sneaking and whispering. All these thoughts passed in a flash of a second. He trembled. And then quite suddenly in another flash, as if lifted by a new strength and resolve, he leaped.
Jag tycker det framgår klart här att det inte bara handlar om en känsla av medlidande utan även om något slags medvetenhet om att handlingen hade varit "fel". Men just "pity" ska man naturligtvis här översätta på samma vis som i ringsagans "pity and mercy". Och även på det ställe lite tidigare när det låter så här:
Tolkien skrev:
Utterly miserable as Gollum sounded, Bilbo could not find much pity in his heart, and he had a feeling that anything Gollum wanted so much could hardly be something good.
Andersson kör av någon anledning med "medömkan" istället för sitt vanliga "misskund" i översättningen av det senast citerade.
(De här passagerna finns inte i urutgåvan av hoberboken utan verkar ha tillkommit senare.)