Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Jag tycker också om din översättning av brevet, bäste Kamel, men jag tillstår att jag inte är någon mästare på gammalmodig svenska.

Jag tycker om din översättning av brevet. Gillar den tydligt arkaiska känslan. Ser även med stor entusiasm framemot att få läsa din översättning av FOTR. Tror att den kommer passa oss Tolkiennördar bättre än de nuvarande översättningarna.

Ser gôrbra ut tycker jag, men såhär skall det väl stå: "ty inga tecken finn[a]s i Mordor"? Kanske tar mig en noggrannare titt någon gång, men efter en läsning känns det riktigt bra.

Tack för alla synpunkter på Isildurbrevet!


Jag förstår din synpunkt! Min grundprincip för semikolon är att jag kan tänka mig att sätta dit dem bara på ställen där jag också skulle ha kunnat sätta punkt. Jag vill alltså ha kompletta meningar på båda sidorna om semikolonet. Tolkien är ovanligt vild på att börja meningar med t ex "And" och "But", och därmed också börja andrahalvor av meningar efter semikolon på sådana sätt. Jag tonar självsvåldigt ner det där en aning på svenska, eftersom jag tycker att det där bör användas lite mer sparsamt på svenska, även om jag släpper igenom det ibland. Kanske skulle jag ha gjort någon omskrivning om detta hade varit ute i den vanliga texten. Men just här i Isildurbrevet tycker jag att semikolonen på de ställena bidrar till en lite gammaldags och ganska formell ton som passar bra i sammanhanget.


Ja, om du bara ger dig till tåls något år eller två så skall det nog kunna ordnas!


Ja just det, det är en pluralform, va? Det hade kunnat stå "inget tecken finnes", men det bör vara "inga tecken finnas"? Well spotted! Jag fixar.

Hmm, jag förstår vad du menar men håller fortfarande inte riktigt med dig om att det fungerar. Meningarna kanske grammatiskt sett är fullständiga meningar, men de känns inte hela på egen hand, utan behöver de andra halvorna också. Jag tror det därför semikolonen känns så konstiga. Men jag tycker i och för sig inte om dem i originalet heller, så det är inte ditt fel x)

Jodå, men två saker hoppade upp och bet mig i näsan.


Det där kittlade mest lite behagligt i näsan. Det kompenserar en del för att texten tidigare inte är het som ett glöd.


Det där gjorde riktigt ont. Ringen ska naturligtvis omnämnas som "den" i sista meningen. Att Isildur pratar om tinget och verket i föregående mening ändrar inte det.

Jag håller inte med om att "het som ett glöd" hade varit bättre. Det saknar flyt, tycker jag. Då skulle man väl säga "glödhet" istället, om man ville fimpa kolet. Däremot funderar jag lite på att byta ut mina "såsom" (på båda ställena) mot bara "som", då de nu när jag läser texten med lite distans känns en aning ansträngda.


Här håller jag däremot helt med. Naturligtvis skall det vara "den"! Tack!

Det ska ju bita en i näsan, precis som i originalet. Uttrycket är inte alltför ovanligt i äldre svenska.

Jag tycker i stort att språket flyter, (med hänvisning bl a till tidigare inlägg med ändringsförslag som du själv har anammat.)

Jag undrar litet hur gammalt uttrycket "nätt och jämnt" är. För mig låter det modernt, men jag har inget att stödja min känsla på.
Jag lägger upp min egen översättning av samma text här. Den är inte alls lika genomarbetat gammal-svensk, även om också jag har bemödat mig om att föredra äldre synonymer till en hoper ord, samt att ersätta inte med icke och ej.
Att tinget är Isildurs dyraste, beror helt enkelt på att jag ännu låter the presious översättas med den dyraste/min dyraste - och det funkar förvånansvärt bra.
Varsågod att sno ord eller formuleringar. Jag ska själv se över texten och hålla din text som aktiv inspirationskälla till förändring/förbättring.

Jag tycker nog inte att näsan behöver bli biten just där. Det är det totala intrycket av Isildurbrevet som räknas, inte varje enstaka formulering. Och för min del (men det är väl en ren smakfråga) tycker jag att "het som ett glöd" bits på fel sätt: istället för ett bortglömt (och dessutom originellt stavat) ord glede, som man kan ana vad det betyder men behöver slå upp, så får vi här ett högst ordinärt ord "glöd" som används på ett okänt och för det moderna språkörat falskljudande sätt. Det försätter läsaren i fel sinnesstämning. (Åtminstone om läsaren är jag! )


Tack!


Ur "Finska kriget 1808-1809" av Carl Otto Nordensvan (från 1898, min fetstil):


Det var den äldsta förekomst jag kunde hitta just nu vid en hastig sökning på Projekt Runeberg. Men den är gammal nog att duga för mig!


Den känns, om du ursäktar att jag säger det, lite halvhjärtad. Du har en del riktigt bra formuleringar (jag funderar på om jag inte skall ta och norpa ett "ity" från dig! ), men den ålderdomliga ansatsen är inte konsekvent genomförd. Fast det var ju ungefär vad du sade själv också, så det vet du ju redan!


Jag undrar om inte det där kommatecknet borde tas bort.

Ser man på! Nej, och jag avkräver dig inte uttryck som är 2 500 år gamla (eller för den delen ca 10 000 år gamla, då Isildur ska ha levt i relation till när ungefär Tolkien tänkte sig att hans fiktiva historia utspelade sig).
Jag ursäktar att du säger det. Annars hade jag inte lagt upp den. Halvhjärtad är den nog inte, men jag valde att inte kräma på alltför mycket, med risk för att det tar uppmärksamheten från innehållet för mycket. Jag tycker att den engelska texten synkar modern engelska bättre än jämförbart äldre svenska synkar modern svenska, men det har ju till viss del att göra med de två språkens olika relation till sina äldre formuleringar. Därmed inte sagt att din text synkar dåligt med modern svenska. Men min hade nog gjort det! Nu är dock läget ett annat: Jag lånar gärna ut ett och annat ity, mot att jag får norpa en och annan ånyo och allaredan .

Förmodligen inte, ity det redan är borttaget . Tack för påpekandet!

Taget!

Sagt och gjort:Det blev några småändringar till, när jag ändå var igång...

Absolut! Det var det jag menade med att du kompenserade en del för det på ett annat ställe.


Absolut inte! Och det gör inte heller ditt "illa vulet", som bits lite på samma vis som det där glödet.

Intuitivt förstår jag andemeningen av "vulet" i sin kontext, men jag hade aldrig tidigare sett det och slog faktiskt upp det, för att jag blev nyfiken på ordet. Eftersom jag redan tidigt fångas av den ålderdomliga stilen kommer jag som läsare anta att alla konstigheter i den delen av texten i själva verket är gammalmodiga former och uttryck. Het som ett glöd hade jag förstått men tyck varit konstigt, men förstått att det var en gammal form och därför omfamnat det ändå, då det passar i sammanhanget.