Det här blogginlägget av Michael Martinez tycker jag tar upp en väldigt intressant frågeställning! Varför skulle Smaug bry sig det minsta om ifall bryggan till Sjöstad var raserad eller inte? Vad bryr sig väl en flygande drake om gångbroar? Men tydligen brydde han sig ändå.
Så här står det i originalet:
Tolkien skrev:
There was once more a tremendous excitement and enthusiasm. But the grim-voiced fellow ran hotfoot to the Master. "The dragon is coming or I am a fool!" he cried. "Cut the bridges! To arms! To arms!"
Then warning trumpets were suddenly sounded, and echoed along the rocky shores. The cheering stopped and the joy was turned to dread. So it was that the dragon did not find them quite unprepared.
Before long, so great was his speed, they could see him as a spark of fire rushing towards them and growing ever huger and more bright, and not the most foolish doubted that the prophecies had gone rather wrong. Still they had a little time. Every vessel in the town was filled with water, every warrior was armed, every arrow and dart was ready, and the bridge to the land was thrown down and destroyed, before the roar of Smaug's terrible approach grew loud, and the lake rippled red as fire beneath the awful beating of his wings.
Amid shrieks and wailing and the shouts of men he came over them, swept towards the bridges and was foiled! The bridge was gone, and his enemies were on an island in deep water – too deep and dark and cool for his liking. If he plunged into it, a vapour and a steam would arise enough to cover all the land with a mist for days; but the lake was mightier than he, it would quench him before he could pass through.
Och i Hallqvists översättning:
Hallqvist skrev:
Nu blev det åter igen stor uppståndelse och hänförelse i staden. Men karlen med den barska rösten sprang för brinnande livet till härskaren. – Om inte draken är i antågande vill jag vara en narr! ropade han. Rasera broarna! Till vapen! Till vapen!
Med ens blåste trumpeterna varningssignaler som ekade utmed de steniga stränderna. Hurraropen tystnade, och glädjen blev till skräck. Så kom det sig att draken inte fann dem alldeles oförberedda.
Inom kort såg de honom rusa emot sig som en eldgnista – så stor var hans fart – och bli allt väldigare och mera klart lysande, och inte ens de dummaste trodde längre att spådomarna hade slagit fel. Ännu hade de litet tid på sig. Vartenda kärl i staden fylldes med vatten, varenda krigare beväpnades, varje pil och kastspjut gjordes redo, och bryggan mot land revs innan dånet från den förfärlige Smaug ljöd starkt och sjön skvalpade röd som eld under hans vingars fruktansvärda slag.
Under skrik och jämmer och rop från stadsborna kom han över dem, svepte emot bron och blev gäckad! Bron var borta, och hans fiender befann sig på en ö i djupt vatten – alltför djupt, mörkt och kallt för hans smak. Om han dök ner i det, skulle dunst och ånga stiga upp i tillräcklig mängd för att täcka hela trakten med dimma i många dagar. Men sjön var mäktigare än han, den skulle kyla av honom innan han hann ta sig över den.
(Citatet innehåller för övrigt ett direkt misstag av Hallqvist! Men det här är nog inte rätt tråd att diskutera den saken.)
Jag tycker inte att Martinez lyckas komma med någon riktigt bra förklaring till mysteriet i sitt inlägg. Frågan kvarstår alltså. Vad spelade det Smaug för roll att bron var borta, och att sjöns vatten var "alltför djupt, mörkt och kallt för hans smak"? Varför nämns det ens som ett alternativ att han skulle plumsa i böljan för att ta sig ut? Om han nu hade kunnat gå över bron till staden, dvs om den skulle ha hållit för det, då skulle han väl lika gärna kunna landa på själva staden med en gång? Hur resonerade Tolkien här?
Fältet är fritt för spekulationer! (Eller för fakta förstås, om någon sitter på några dylika.)
Klipper in Tolkiens egen målning föreställande Lake Town, som kan vara intressant att begrunda i sammanhanget.