Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Välkommen till forumet Sigolf Brimabane!
Jag tycker du har gjort en bra och personlig tolkning av strofen. (Inte minst som din och min version har flera likheter ).

Allting av guld kan ej glittra,
Ej alla som vandrar går vill;
Det gamla, men starka, ej vittra,
En djup rot kan frost ej nå till,
Ur askan skall eldslågor väckas,
Ur skuggan skall ljus stråla skönt;
Helt blir det svärd som sågs bräckas:
Och kung utan krona blir krönt.

Jag är ibland skeptisk till alltför ålderdomliga formuleringar, men jag gillar din personliga touch, din konsekvens och och förmåga att använda "det ålderdomliga" på ett okrystat sätt.

Gör gärna fler tolkningar (på andra strofer). Det är roligt med forumets mångfald.
Än en gång: Välkommen!

Tack för feedback. Enligt min mening borde Tolkien översättas med lite ålderdomliga ord, eftersom originalet var sådant. Men det gör ju tyvärr att historierna inte blir tillgängliga för så många människor som möjligt, vilket ju är synd. Och nyöversättningar borde ju helst vara läsliga för en modern publik, så det är ju befogat att använda ett modernt språk.

Tycker om din version ock! Speciellt "Och kung utan krona blir krönt", härlig allitteration och att ordet "kung" (som originalets "king") finns med. Jag höll länge på och funderade på ett rim med "kung" och "ljung" (i betydelsen ljusblixt), men bestämde mig för rimmet på "drott" till slut.

Jag gör gärna fler översättningar om jag finner något passligt. Håller på mycket med egna dikter (ännu ålderdomligare än det här... både svenskt och engelskt). Finns det någon plats för sådant här på forumet också?

Gå in på forumindex. Du har bl a "övrigt", men det finns även andra flikar för egna texter berorende på vilken genre eller vilket samtalsämne du har på gång.

Det här med Tolkiens originalspråk är ett kärt och hett debatterat ämne inom "tolkieniana", inte minst här på forumet TA.
Det råder en del delade meningar om huruvida hans språk var så ålderdomligt som du gör gällande. Tvivelsutan använder han ålderdomliga ord i många namn på personer och ställen, och slänger även in ålderdomliga ord i den löpande texten och i dialogerna - här och var. Men många gånger är Tolkiens språk ganska så rakt på, modernt och "enkelt", dock inte andemeningen.
Han är framförallt oerhört noga med vilket ord han väljer, för att det ska återkomma senare i verket och knyta an till tidigare text.
Han är även oerhört noga med vilket engelskt ord (bland många synonymer) som bäst lämpar sig för det han vill uppnå.

Om du jämför din översättning av Bilbos poetiska beskrivning av Aragorn med originalet, ser du att du ligger ålderdomligare till än den engelska dikten.
Samtidigt har modern engelska bevarats i mångt och mycket sedan Shakespears dagar (då svenskan bl a använde ord som "slikt", "gull" och "vill"...)

Välkommen till forumet, Sigolf! Verkligen jättekul att vi fått tillökning till den lilla illustra skara av medlemmar som oförfärat vågar kasta sig ut i versöversättandets ädla våndor!


Jag gillar din "Riddle of Strider"! Framför allt har du fått till rytmen helt perfekt. Och det där upprepandet av "ej" på varje rad i början blir suggestivt på nåt sätt - mer suggestivt faktiskt än upprepandet av "not" i originalet. Vad gäller ditt gammaldags språk så är det förstås aldrig fel när det gäller Tolkien, men han har å andra sidan ett ganska stort spann mellan olika stilar. Den här versen, som ju skrevs av Bilbo, är nog någonstans i mitten av skalan, skulle jag säga. Om man gör redan den så pass gammaldags, men samtidigt vill bevara stilspannet mellan de olika verserna, då måste man verkligen gräva djupt i ordboken när man tar sig an de verser som är mer påtagligt ålderdomliga i original, som t ex "Song of Eärendil". Men jag litar på att du går i land med det! Förresten får du hemskt gärna lägga in dina tankar om den sången, om du har några, för den har jag själv väldiga problem att få till (se tidigare diskussion), och jag är tacksam för all hjälp jag kan få!

Vissa av rimmen i din "Riddle of Strider" är samma som både mina och Randalins, vilket inte är så konstigt då de faller sig ganska naturligt. Rimmet väckta/bräckta har jag däremot inte använt, och det har varken Ohlmarks eller Olsson heller, men trots det lät det bekant. Till sist kom jag på var jag sett det. Det är i filmen! Så här har de svenska filmöversättarna tolkat de fyra sista raderna, som är de enda som figurerar i filmen:


Inte så dumt, tycker jag! Även om det där "ses grytt" kanske är lite ansträngt.

Jag kan väl för ordnings skull lägga in min egen version av "Strider" också, så att samlingen här blir komplett. (Om någon inte har Ohlmarks och Olssons versioner i färskt minne så finns de på min hemsida.)

Oj, "Song of Eärendil" var allt en svår nöt att knäcka.

Efter en kvart har jag bara "lyckats" få ur mig detta:

Eärendil (Örvandel...) var en sjömans namn
från hamnen i Arvernien
Hans skuta skodd med timmerköl
från Nimbrethil, den for han se'n;
med segel vävt av silvertråd,
av silver, två, de lyktor sken,
och stäven tog en svans kontur,
de fanor ljusförsedda blev.

Är grymt missnöjd med det utländska ordet "kontur" (även och halvrimmet på "sken" och "blev"). Timmerköl och Nimbrethil var väl sådär... -il och -öl är ju åtminstone vad Snorre Sturluson skulle kalla skothending, alltså ett halvrim, i motsats till aðalhending, som är ett fullrim. "Ljusförsedda" är inte så trevligt heller.
"stäven" hade jag gärna allittererat med ordet "gestalt" (även det utländskt, men ändå germanskt). Mina alternativ till den raden:
"och stäven lik en svans gestalt"
"och stäven svanens skepnad fick" ("...stäven svanens..." låter dock inte så vackert)

Detta klurar jag gärna mer på. Har du själv kommit någonvart?

Edit: För övrigt tror jag nästan att man inte behöver efterlikna originalets versmått helt slaviskt i detta fall... Det är ungefär lika svårt som att skriva drottkvätt (invecklat fornnordiskt versmått, på vilket jag endast har åstadkommit ett par-tre svenska verser) på modern svenska. Det viktigaste är nog rytmen, rimmen i de jämna raderna, allitteration där det passar ("skuta skodd med timmerköl" tycker jag blev helt klockrent), samt någon assonans mellan slutet på de ojämna och början på de jämna raderna.

Dubbelpostar eftersom det känns fel att ändra fler än fem gånger i samma inlägg.

Märkte att jag missade assonansen i: Arvernien - journey in, lanterns made - banners laid

Ja! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag slängde dig rätt ner i det träsket. Det är verkligen inget bra sätt att välkomna en nytillkommen versknåpare. Hoppas att du inte blev fullständigt avskräckt från vidare diktning. Jag har i och för sig inte tagit mig an mycket mer ännu än de dikter som finns i första halvan av första boken, men jag skulle nog ändå våga påstå att Song of Eärendil (eller "Nisse", som jag brukar kalla den!) är den överlägset svåraste dikten att översätta i hela LotR. Åtminstone om man försöker fånga det mesta av originalets versmått, vilket jag (hittills) gör.

Om du fick ur dig det där på bara en kvart så är jag grymt imponerad! Du har helt klart fallenhet för det här. Jag har hållit på (av och till) åtminstone sedan i höstas, men min är inte nämnvärt bättre eller längre kommen.

Så här ser den ut just nu, men den är under ständig ombearbetning och lär så förbli. Det finns inte den minsta chans att jag blir klar med den tills jag kommer fram till den versen i min översättning. (Bara tolv sidor kvar dit nu!) Det jag hoppas är att jag skall hinna få till en anständig version till den (eventuella) dag då jag i övrigt är klar med hela verket. Då har jag i alla fall ett par år till på mig, och det kommer att behövas! Men jag är rädd att jag så småningom kommer att få (ytterligare) sänka ambitionsnivån också.

Eärendil var en havets man.
I fagert land, Arvernien,
han byggde båt; från Nimbrethil
togs timret till hans färd i den.
Dess segel var av silverväv,
av silver även lyktor smitts.
Dess stäv var snidad som en svan
och om dess fanor ljussken spritts.

Av länkad ring hans rust var gjord,
i furstars fordomsdräkt han klätts;
med runor ristats sköldens rund,
så höll den undan egg och spets.
Ett silverharnesk då han bar,
hans båge var av drakars horn,
av ebenholts hans pilar skars,
hans skida var av kalcedon.
Med örnplym ståtar kammen grant,
med adamant hans hjälm belagd,
av stål hans skarpa klinga smitts,
på bringan glittrar en smaragd.

Det finns mycket jag inte är nöjd med där (givetvis), men övergången till presens i sista fyraradaren är nog en av de saker som stör mig mest.

Ångest, ångest är min Örvandel...

Jag skulle inte säga att tempusbytet stör så värst mycket, men hur tycker du den här varianten (som bevarar tempusformen) funkar?

hans skida var av kalcedon.
Örnplym prydde kammen grant,
med adamant hans hjälm belagd,

Om du skulle göra denna ändring skulle jag även föreslå att sista raden ändras till på bringan glittra en smaragd, så är inte tempus bestämt. Men som sagt, jag reagerade inte på tempusbytet i din nuvarande version.

I övrigt skulle jag ändra Av länkad ring hans rust var gjord till Av länkad ring hans rustning gjord, då "rust" förbryllar (och "var" omintetgör "rustning"). Egentligen föredrar jag nog Av länkad ring hans rustning sydd, men det förändrar förstås din version mer ...

Du undvek skickligt den rad som tvingat över mig i presens till att börja med! Att jag skrev även örnplymsraden i presens är bara för att jag tycker det blir ännu värre att byta mitt i meningen.

Det är "på bringan glittrar en smaragd" som rubbar mina tempus. "Glittrar" skall ju nästanrimma med "smitts" på raden innan. Tyvärr har "glittrade" en stavelse för mycket...

Att "rust" förbryllar är mer eller mindre avsiktligt. Tolkien kör ju med "panoply", som ingen mänska vet vad det betyder, så jag vill också vara obskyr! "Rust" är ett existerande (om än tämligen utdött) ord som betyder ungefär samma sak som "rustning".

Annars skulle jag i och för sig kunna byta till "av länkad ring hans rustning gjorts", vilket flyter bättre än "rustning gjord", även om det något försämrar assonansen med början av nästa rad en aning. ("rust var gjord" nästanrimmar ju med "furstars ford".)

Nu skrev du medan jag ändrade, men jag kommenterade även "glittrar". Jag ser inte varför raden av ebenholts hans pilar skars tvingar dig till tempusbyte (de skars ju en gång i tiden). (Jag tog raden över och under för att sätta den ändrade versraden i sitt sammanhang, utan att kopiera över hela versen.)

Hur får du ihop det där grammatiskt?

Tanken var att utnyttja poetisk frihet och slippa bestämma det. Formen bevaras och betydelsen framgår ändå.

Det uppfattas nog som presens ändå.

Om man skall gå efter Snorre (Sturluson), vilket jag alltid gör, är det en av skaldens friheter att byta tempus.
Där emot skulle han nog inte tycka om att se "... glittra en smaragd". Och själv är jag allergisk mot sådant eftersom jag läser det som tredje person plural i presens (jag glittrar, du glittrar, han glittrar, vi glittrom/-a, I glittren, de glittra).

Duger det åt Snorre så duger det åt mig! Och jag har heller inget allmänt problem med att byta tempus här och var. Men det måste göras något så när snyggt! Randalins exempel med "Världs ände vänder han sig från" på förra sidan var till exempel alldeles utmärkt. Men jag tycker att det behövs något slags brytning mellan tempusen, ett byte av kontext eller liknande. I mitt fall byter jag ju tempus mitt i en pågående uppräkning (av Nisses alla pryttlar), och jag tycker inte alls om det. Men, som sagt, det är "glittrar" som sabbar för mig. Jag kommer inte på något bra sätt att få den raden till dåtid men ändå hålla rytmen och lyckas fuskrimma med "klinga smitts". Byta hela andra versen till presens vill jag inte heller, eftersom jag är så nöjd med mitt inrim "sköldens rund / höll den und".



Ja, jag med! Att medvetet ge fingret åt konvenansen och byta tempus mitt i är en sak. Men att fega ur med någon ickeform som varken är hackad eller malen utan helt enkelt inkorrekt, det bär emot. Så det närmaste jag kommer är "på bringan glittrade smaragd", alltså att spola den obestämda artikeln. Men jag är skeptisk, mycket skeptisk...