Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Så du skulle alltså verkligen välja "Över kull och nedom kull" framför "Över kulle och under kulle"?

Det skulle förmodligen varken roa eller förvirra det stora flertalet.

Men jag håller mig till Tolkien så långt jag nu kan.

Jag har stött och blött fler av de där kapitelnamnen, eftersom ganska många är tänkta att vara "lite roliga". "Queer lodgings", t ex, fick heta "Säreget härbärje" för att det är två ord som samspelar bra, trots att Tolkien just här inte har försökt vara rolig (så vitt jag vet). Den friheten tar jag mig ibland, helt enkelt för att Tolkien skulle kunna ha gjort det om han skrev på svenska, och för att jag ibland måste hoppa över lustigheter som inte funkar på svenska ("hill"-kapitlet t ex).

"Barrels out of bond" är ett annat lite svårlöst namn. "Tunnor på drift", vilket är såväl Hallqvists som Anderssons lösning, duger inte, eftersom kapitelnamnet antyder att tunnorna/dvärgarna har blivit befriade. Jag velar mellan "Befriade tunnor" och "Lösgjorda tunnor/Lösa tunnor". Felet med det bättre förslaget av de två ("Befriade tunnor") är att redan kapitelnamnet riskerar att avslöja hur dvärgarnas trångmål löses.

"Inside information" är svårt, eftersom uttrycket är väletablerat på engelska som ett uttryck för en sorts tips. I nuläget heter kapitlet bara "Information från insidan", och då gå hela poängen förlorad. Men jag har ingen bra ersättning ännu. Andersson har valt "Ord från insidan". Är det för att göra namnet kortare, annars förstår jag inte riktigt poängen med att byta ut "information" till "ord"?

Och så har vi ju det där första kapitlet: "An unexpected party", där jag redan för länge sedan gav upp "Ett oväntat gästabud" till förmån för det neutralare "En oväntad fest". Min tanke var att ett "gästabud" något krystad skulle kunna ha dubbelbetydelsen att gästerna gav Bilbo ett bud/anbud, men, som sagt, kan man inte vara tillräckligt rolig på svenska, så ska man inte krysta fram halvdåliga lustigheter, utan stryka dem helt.

The distinction between a hill and a mountain is unclear and largely subjective, but a hill is generally somewhat lower and less steep than a mountain. In the United Kingdom geographers historically regarded mountains as hills greater than 1,000 feet (300 m) above sea level, which formed the basis of the plot of the 1995 film The Englishman Who Went Up a Hill But Came Down a Mountain. In contrast, hillwalkers have tended to regard mountains as peaks 2,000 feet (610 m) above sea level: the Oxford English Dictionary also suggests a limit of 2,000 feet (610 m) and Whittow[1] states "Some authorities regard eminences above 600 m (2,000 ft) as mountains, those below being referred to as hills." This has led to Cavanal Hill in Poteau, Oklahoma, receive billing as the "World's Tallest Hill" due to its height of 1,999 feet (609 m).

Om vi tänker oss att Tolkien var med under dessa diskussioner [...]

"Den stora skuggan sänkte sig likt ett moln på fall. Och skåda! Det var ett bevingat väsen, och om det var fågel, var det större än alla fåglar, och det var naket, och ägde ej skrud av penna eller fjäder, och dess vida vingspann var som läderartad hud mellan kloförsedda fingrar, och det stank. Ett urtidsvidunder, törhända, vars släkte dröjt sig kvar bland glömda fjäll kalla nedom månen och överlevt sig självt, och i ohyggliga nästen givit liv åt detta sista, senkomna yngel, vigt åt ondska. Och Mörkrets Furste tog det och närde det med grymhetens kött, tills det växte sig större än alla flygande fän, och han gav det som springare åt sin tjänare. Nedåt, nedåt susade det och drog åt sig sina fingerförsedda segel, gav upp ett kraxande skri, slog sig ned på Snömankes kropp, i vilken det grov sina klor, medan det böjde sin långa, nakna hals."

The great shadow descended like a falling cloud. And behold! it was a winged creature: if bird, then greater than all other birds, and it was naked, and neither quill nor feather did it bear, and its vast pinions were as webs of hide between horned fingers; and it stank. A creature of an older world maybe it was, whose kind, lingering in forgotten mountains cold beneath the Moon, outstayed their day, and in hideous eyrie bred this last untimely brood, apt to evil. And the Dark Lord took it, and nursed it with fell meats, until it grew beyond the measure of all other things that fly; and he gave it to his servant to be his steed. Down, down it came, and then, folding its fingered webs, it gave a croaking cry, and settled upon the body of Snowmane, digging in its claws, stooping its long naked neck.

Det är kanske något av en BUMP från 2012, men det var kul för mig själv i alla fall: [...]

Behöll även era "grymhetens kött", "springare" och "segel".

And to every beast of the earth, and to every fowl of the air, and to every thing that creepeth upon the earth, wherein there is life, I have given every green herb for meat: and it was so.

Jo, men det skulle nog faktiskt även kunna användas i tolkiensk engelska:

They spoke no more of the small news of the Shire far away, nor of the dark shadows and perils that encompassed them, but of the fair things they had seen in the world together, of the Elves, of the stars, of trees, and the gentle fall of the bright year in the woods.

Nu pratade de inte längre om de små tilldragelserna i det fjärran Sysslet, och inte heller om de mörka skuggorna och farorna som omgav dem, utan om alla de vackra ting de hade sett tillsammans ute i världen: om alverna, om stjärnorna, om träden och om skimrande löv som sakta föll i skogarna om hösten.

Det finns åtminstone ett ställe där Tolkien faktiskt använder "fall" i sin höstliga betydelse, eller åtminstone tolkar jag det så. Det är dessutom en variant av just uttrycket the fall of the year.

"The fall of the year" är alltså hösten, men genom att slänga in "gentle" anspelar Tolkien samtidigt mer ordagrant på just löven som faller, och det blir därför väldigt svårt att bara översätta till höst.

Frågan är även vad "the bright year" syftar på. Den ljusa tiden av året? Sommaren (och våren)?

”Men under den tiden”, sade Gandalf, ”nedtecknade han också denna skriftrulle – och det minns man inte i Gondor, tycks det. För denna skriftrulle berör Ringen, och i den skrev Isildur sålunda:

Den Stora ringen skall nu bliva ett arvegods i det Norra konungariket; men urkunder härom skola bevaras i Gondor, där ävenledes Elendils ättlingar hava sin boning, på det att icke en tid må komma då minnet av dessa stora händelser skall förblekna.

Och efter dessa ord beskrev Isildur Ringen, så som han funnit den.

Het var den när jag först tog i den, het såsom glödande kol, och min hand blev så illa bränd att det är ställt i tvivel om jag någonsin bliver fri från smärtan därav. Dock svalnar den ännu medan jag skriver detta, och den synes krympa, varvid den emellertid varken förlorar sin skönhet eller sin form. Allaredan blekna skrivtecknen uppå den bort; de lyste i förstone rött såsom eld, men gå nu nätt och jämnt att uttyda. De äro utformade i alvisk skrift från Eregion, ty inga tecken finnes i Mordor för sådant grannlaga arbete; dock är språket mig obekant. Det torde vara ett tungomål från Svarta landet, då det är orent och illa vulet. Vad ont som står skrivet vet jag icke, men jag tecknar här en avskrift därav, på det att det icke må falla i glömska. Måhända saknar Ringen hettan från Saurons hand, vilken var svart men ändå brände liksom eld, och sålunda förgicks Gil-galad; och måhända skulle, om guldet åter hettades upp, skriften ånyo framträda. Jag ämnar dock för min del icke riskera att detta ting skadas: det enda av Saurons alla verk som är fagert att skåda. Det är mig en skatt, om än jag bekom det med stor smärta.

När jag läste dessa ord var mitt sökande till ända.

'But in that time also he made this scroll,' said Gandalf; 'and that is not remembered in Gondor, it would seem. For this scroll concerns the Ring, and thus wrote Isildur therein:

The Great Ring shall go now to be an heirloom of the North Kingdom; but records of it shall be left in Gondor, where also dwell the heirs of Elendil, lest a time come when the memory of these great matters shall grow dim.

'And after these words Isildur described the Ring, such as he found it.

It was hot when I first took it, hot as a glede, and my hand was scorched, so that I doubt if ever again I shall be free of the pain of it. Yet even as I write it is cooled, and it seemeth to shrink, though it loseth neither its beauty nor its shape. Already the writing upon it, which at first was as clear as red flame, fadeth and is now only barely to be read. It is fashioned in an elven-script of Eregion, for they have no letters in Mordor for such subtle work; but the language is unknown to me. I deem it to be a tongue of the Black Land, since it is foul and uncouth. What evil it saith I do not know; but I trace here a copy of it, lest it fade beyond recall. The Ring misseth, maybe, the heat of Sauron's hand, which was black and yet burned like fire, and so Gil-galad was destroyed; and maybe were the gold made hot again, the writing would be refreshed. But for my part I will risk no hurt to this thing: of all the works of Sauron the only fair. It is precious to me, though I buy it with great pain.

'When I read these words, my quest was ended.