Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Vilka underbara översättningar! Så totalt respektlöst och fullständigt respektfullt inför originalets versmått! Vilken smittsam lekfullhet!

Gillar storligen! Bravo!

Var är nu hästen och ryttar’n? Var är nu hornet som skallar?
Var är nu hjälmen och brynjan, och håret som svallar?
Var är nu handen på harpan, och eldslågor röda?
Var är nu våren och skörden, och kornfältens gröda?
De drev bort som vind över slätt, som bergens skyggande skurar.
Den tiden har tynat i väst, långt bortom höjdernas murar.
Vem skall fånga all rök från falnande bränder,
eller se hur flydda år från havet återvänder?

Riktigt bra! Skall jag fortfarande ha en synpunkt så ...

Now for wrath, now for ruin and a red dawn!

Mot dåd nu, mot död, mot dagningens rodnad!

Out of doubt, out of dark to the day’s rising
I came singing in the sun, sword unsheathing.
To hope’s end I rode and to heart’s breaking:
Now for wrath, now for ruin and a red nightfall!

Ut ur natt, ut ur tvivel till en ny morgon
kom jag solbelyst med sång, svärdet draget.
Till hopps ände red jag, tills håg brustit:
Nu blott rasa och rämna i en röd skymning!

Ur missmod, ur mörker till morgonljuset
kom jag sångsäll under solen med svärdet draget.
Till hopps ände red jag, tills hågen brustit:
Kom nu ilska, kom undergång och aftonens rodnad!

Ur missmod, ur mörker till morgonljuset
kom jag sångsäll under solen med svärdet draget.
Till hopps ände red jag, tills hågen brustit:
Till kamp nu, till kval, till kvällningens rodnad!

Någon som känner en spontan preferens för någon av mina tre versioner?

[Angående min (Randalins) översättning av Where now the horse and the rider:] Riktigt bra! Skall jag fortfarande ha en synpunkt så är det att det blir lite mastigt med alla dessa "var är nu". I originalet är ju "nu" bara med första gången.

Var är nu hästen och ryttar’n? Var är nu hornet som skallar?
Var är hjälmen och brynjan, och håret som svallar?
Var är handen på harpan, och eldslågor röda?
Var är våren och skörden, och kornfältens gröda?
De drev bort som vind över slätt, som bergens skyggande skurar.
Den tiden har tynat i väst, långt bortom höjdernas murar.
Vem skall fånga all rök från falnande bränder,
eller se hur flydda år från havet återvänder?

Through Rohan over fen and field where the long grass grows
The West Wind comes walking, and about the walls it goes.
'What news from the West, O wandering wind, do you bring to me tonight?
Have you seen Boromir the Tall by moon or by starlight?'
'I saw him ride over seven streams, over waters wide and grey;
I saw him walk in empty lands, until he passed away
Into the shadows of the North. I saw him then no more.
The North Wind may have heard the horn of the son of Denethor.'
'O Boromir! From the high walls westward I looked afar,
But you came not from the empty lands where no men are.'

Then Legolas sang:

From the mouths of the Sea the South Wind flies, from the sandhills and the stones;
The wailing of the gulls it bears, and at the gate it moans.
'What news from the South, O sighing wind, do you bring to me at eve?
Where now is Boromir the Fair? He tarries and I grieve.'
'Ask not of me where he doth dwell-so many bones there lie
On the white shores and the dark shores under the stormy sky;
So many have passed down Anduin to find the flowing Sea.
Ask of the North Wind news of them the North Wind sends to me!'
'O Boromir! Beyond the gate the seaward road runs south,
But you came not with the wailing gulls from the grey sea's mouth.'

Then Aragorn sang again:

From the Gate of Kings the North Wind rides, and past the roaring falls;
And clear and cold about the tower its loud horn calls.
'What news from the North, O mighty wind, do you bring to me today?
What news of Boromir the Bold? For he is long away.'
'Beneath Amon Hen I heard his cry. There many foes he fought.
His cloven shield, his broken sword, they to the water brought.
His head so proud, his face so fair, his limbs they laid to rest;
And Rauros, golden Rauros-falls, bore him upon its breast.'
'O Boromir! The Tower of Guard shall ever northward gaze
To Rauros, golden Rauros-falls, until the end of days.'

Över Rohans kärr och slätt där gräset högväxt står
vandrar Västanvinden, och över muren når.
”Vad nytt från Västern, O vandrande vind, för du i natt till mitt hus?
Har du sett Boromir den höge, vid måne och stjärnors ljus?”
”Jag såg när han red över forsar sju, över vatten vida och grå;
Jag såg honom vandra i öde land, tills han sågs mot Norden gå,
och aldrig mera vända om, ifrån den skuggridån.
Men Nordanvinden kan ha hört hornet från Denethors son.”
”O Boromir! Från höga murar västerut jag ser,
men du kom ej från dess öde land, där finns ej människor mer.”

Sedan sjöng Legolas:

Från havets mynning far Sunnanvinden, från sandig och stenig ort;
Den lyfter med sig måsars rop, dess stön når till min port.
”Vad nytt från Södern, O suckande vind, för du i kväll till min borg?
Var finns väl Boromir den fagra? Han dröjer, till min sorg.”
”Spörj ej var han dväljes nu – det finns så mången grav
vid strand så vit och strand så mörk, invid ett stormigt hav.
Så många har av Anduin förts ner till böljors stänk.
Blott Nordanvinden kan ge svar om Nordanvindens skänk!”
”O Boromir! Från port till hav en sydlig väg jag ser,
men du kom ej med måsars rop från gråa havet mer.”

Sedan sjöng Aragorn igen:

Från kungaporten Nordanvinden rider över dånande fall;
Dess hornstöt omkring tornet hörs med klang så klar och kall.
”Vad nytt från Norden, O mäktiga vind, för du i dag till mig?
Vad nytt om Boromir den tappre? Se’n lång tid syns han ej.”
”Vid Amon Hen jag hört hans rop. Mot fienden stolt han stod.
Hans kluvna sköld, hans bräckta svärd, förs ned i mäktig flod.
Hans huvud stolt, hans sköna drag, till vila hjältens hamn,
och Rauros, gyllne Raurosfall, bär honom i sin famn.”
”O Boromir! Väktartornet nu mot norr skall blicka ut
mot Rauros, gyllne Raurosfall, tills tidens gång är slut.”

Så har jag en annan liten goding.

Kul! Lägg gärna in originalet också som jämförelse.

Jag vill ha så mycket kritik som möjligt, men helst inte illasinnad, var konstruktiva! (om ni har något som helst att säga alltså)

Det svåraste konststycket är inte att ge konstruktiv kritik (även om jag har sett prov på dess motsats), utan att som kritiserad förstå att orden som biter som rostiga knivar trots allt är konstruktiva, då de vid första anblicken bara känns som illasinnade och dumma i huvudet . Ska titta på dikten när jag har mer tid.

Gil-galad was an Elven-king.
Of him the harpers sadly sing:
The last whose realm was fair and free
Between the mountains and the sea.

His sword was long, his lance was keen.
His shining helm afar was seen.
The countless stars of heaven's field
Were mirrored in his silver shield.

But long ago he rode away,
And where he dwelleth none can say.
For into darkness fell his star;
In Mordor, where the shadows are.