Den stegrande kamelen skrev:
För att undvika att svenska läsare tolkar Dwimorberg som ett halvt svenskt namn, då.
Ja, särskilt med tanke på Tolkiens efterföljande väströna förklaring. Tolkien skriver ju "under the black Dwimorberg, the Haunted Mountain" (s. 59), vilket hos Ohlmarks blir till "det kolsvarta Dwimorfell, Vålnadernas berg" (s. 69). Andersson tvingas upprepa sig för att förklara det som inte behöver förklaras: "det svarta Dwimorberg, Hemsökta berget" (s. 62). (Sedan kan jag inte låta bli att associera till en rad stadsdelar i Stockholm med omnejd. Och uttalet blir lätt därefter.)
När
Dwimorberg dyker upp nästa gång sätter Tolkien den bestämda artikeln direkt framför det rohirriska namnet (utan något mellanliggande adjektiv) och tar även denna gång med den väströna förklaringen: "the Dwimorberg, the Haunted Mountain" (s. 68). Ohlmarks manövrerar lite och lyckas skickligt behålla bestämdheten och tona ned upprepningen genom att gå över till "Dwimorbergen" och (med visst avstånd) tala om "Vålnadernas klippa" (s. 80). Andersson ignorerar bestämdheten och kör okänsligt på med "Dwimorberg, Hemsökta berget" (s. 72f). Ohlmarks behåller sedan, till skillnad från den vacklande Tolkien, bestämdheten när
Dwimorberg dyker upp igen i samma stycke.
Några stycken senare pekar Théoden för Éowyn ut "the darkening lines of stones towards the Dwimorberg" (s. 69), vilket hos Ohlmarks blir till "den mörka raden av stenar upp mot Dwimorberget" (s. 81). Ohlmarks offrar här den tidigare använda pluralformen på stilistikens altare. Den distinkt utpekade raden av stenar kräver ett mer distinkt berg. Andersson fortsätter med sitt obestämda "Dwimorberg" (s. 74).
Den stegrande kamelen skrev:
Men i så fall förstår jag inte hur han senare kunde landa i Dwimorfjäll.
Fåfänga och ärelystnad: rädslan att inte bli sedd och förstådd!