Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Det är ungefär lika lätt att tolka det på båda sätten, skulle jag säga. Och då ville jag ge den gode Høverstad the benefit of the doubt!


Nja, njä. Nog för att jag gärna vill ge även den gode Ohlmarks the benefit of the doubt när så är möjligt. Men den tolkningen tror jag inte på! Om det faktiskt hade varit så Ohlmarks menade hade hans formulering varit klumpig, på ett sätt som inte är typiskt för honom.

Intressant att de rättade i den norska utgåvan! Verkar som om inte bara deras översättare utan också deras förlag har varit bättre än di svenske.

Jag ska bara lägga tungan rätt i mun. Sådär! Hade Tolkien skrivit något motsvarande i originalet hade jag (med stöd av det identiska ordvalet i andra delen) utan tvekan gjort den tolkningen. Och tolkningen är precis lika rimlig i Ohlmarks översättning (då det även där är ett identiskt ordval i andra delen). Samtidigt är det helt klart att Ohlmarks missförstått. Han har ju översatt scenens "waiting" till "väntat". Men det framgår först när man jämför med originalet.

Randalins tolkning av norskens missförstånd var för övrigt riktigt elegant.

Naturligtvis ...

Har Ohlmarks ändrat det rohirriska namnet till Dwimorfell på eget bevåg? Jag ser i alla fall inget hos Hammond & Scull om att detta skulle vara ändrat av Tolkien.

Ja, han har valt att översätta till Dwimorfell! Han ändrade sig dock raskt till Dwimorbergen och prövar strax därefter även en gång med Dwimorberget innan han till slut fastnar för Dwimorfjäll.

I sitt tolkienlexikon väljer Ohlmarks Dwimorfell som huvudform. Dwimorfell är även mitt val.

På klassiskt ohlmarkskt maner! Han funderar och prövar sig fram tills han äntligen hittar en variant han är nöjd med, precis som en översättare skall. Men att sedan gå tillbaka och ändra de andra varianterna? Nej, aldrig i livet!


Jag tycker också att Dwimorfell är mycket snyggt – som alternativt rohirriskt namn, om ett sådant hade behövts. Och det kanske var det han tyckte att det gjorde? För att undvika att svenska läsare tolkar Dwimorberg som ett halvt svenskt namn, då. Men i så fall förstår jag inte hur han senare kunde landa i Dwimorfjäll. Och själv tänker jag förstås inte peta i rohirriskan alls. Som mest kunde man kanske sträcka sig till att "göra en Gamling" och byta mot den renare fornengelska formen Dwimorbeorg. Men jag tycker inte att behovet är tillnärmelsevis lika stort här som i Gamling-fallet, så det tänker jag inte göra!

Ja, särskilt med tanke på Tolkiens efterföljande väströna förklaring. Tolkien skriver ju "under the black Dwimorberg, the Haunted Mountain" (s. 59), vilket hos Ohlmarks blir till "det kolsvarta Dwimorfell, Vålnadernas berg" (s. 69). Andersson tvingas upprepa sig för att förklara det som inte behöver förklaras: "det svarta Dwimorberg, Hemsökta berget" (s. 62). (Sedan kan jag inte låta bli att associera till en rad stadsdelar i Stockholm med omnejd. Och uttalet blir lätt därefter.)

När Dwimorberg dyker upp nästa gång sätter Tolkien den bestämda artikeln direkt framför det rohirriska namnet (utan något mellanliggande adjektiv) och tar även denna gång med den väströna förklaringen: "the Dwimorberg, the Haunted Mountain" (s. 68). Ohlmarks manövrerar lite och lyckas skickligt behålla bestämdheten och tona ned upprepningen genom att gå över till "Dwimorbergen" och (med visst avstånd) tala om "Vålnadernas klippa" (s. 80). Andersson ignorerar bestämdheten och kör okänsligt på med "Dwimorberg, Hemsökta berget" (s. 72f). Ohlmarks behåller sedan, till skillnad från den vacklande Tolkien, bestämdheten när Dwimorberg dyker upp igen i samma stycke.

Några stycken senare pekar Théoden för Éowyn ut "the darkening lines of stones towards the Dwimorberg" (s. 69), vilket hos Ohlmarks blir till "den mörka raden av stenar upp mot Dwimorberget" (s. 81). Ohlmarks offrar här den tidigare använda pluralformen på stilistikens altare. Den distinkt utpekade raden av stenar kräver ett mer distinkt berg. Andersson fortsätter med sitt obestämda "Dwimorberg" (s. 74).


Fåfänga och ärelystnad: rädslan att inte bli sedd och förstådd!

Det är snyggt men i sak inte helt invändningsfritt. Man skulle kunna hävda att fell inte är tillräckligt fornengelskt. Å andra sidan finns det i originalet flera andra "rohirriska" ord och namn som är tänkta att ge fornengelska vibbar men snarare ger fornnordiska vibbar, av språkliga eller kulturella skäl.


En alternativ lösning (som finns innefattad i den mångförslagnes översättning) är att bestämma sig för att efterleden är svensk och markera det genom att ge den bestämd form. Att förleden är rohirrisk är ändå tydligt. Den rohirriska förklaringen väcker då inget onödigt uppseende, även om den upprepar den svenska leden på ena eller andra viset.