Ohlmarxisten skrev:
Som ett järnkrönt torn, wow! Jag ser framför mig ett gammalt torn som överst har någon gjutjärnskonstruktion à la 1800-talet.
Kanske är det järnkrönta tornet ett lite för stort avsteg från originalet. Jag tycker bara att det flyter rätt bra jämfört med t.ex. ditt, förvisso mer korrekta, "likt ett torn, med järnkrona". Men jag är beredd att böja mig på den punkten. Och jag håller med om att "inför" inte är den bästa prepositionen i sammanhanget. "Morgoth stod inför Idoljuryn som ett järnkrönt torn."
Ohlmarxisten skrev:
Och han trädde ut klädd i svart rustning, och han stod framför konungen likt ett torn, med järnkrona, och hans väldiga sköld, svart utan märke, kastade en skugga över honom likt ett stormmoln.
Din översättning "svart utan märke" gillar jag, eftersom den liksom originalet ör lite fackmässigt heraldisk vilket skapar mystik (såvida man inte själv är heraldiker). Originalet låter dock mer gammaldags, men det är ju svårt att återskapa i svenskan. "Oblasonerat sobelsvart" - njae!
Jag håller med Randalin om att din översättning är en förbättring. Men jag tycker inte att det finns fog för en totalsågning av Adlerberths tolkning; det är mest nyanser och personligt tycke och smak det handlar om. Om han är usel på att översätta för att han "slänger in alldeles för mycket småord", vad ska man då inte säga om den gode Ohlmarks?
Hur hade förresten Ohlmarks löst det? Kanske så här:
Åke skrev:
Upp trädde Mörkrets herre, klädd i en kolsvart rustning, och hans ohyggliga skepnad, krönt av järnkronan där de sju silmarillerna glittrade olycksbådande, tornade upp sig över alvkungen, och den nattsvarta skölden kastade en förtvivlans stormskugga över honom.
Gällande Adlerberths Silmarillion-tolkning som helhet är jag faktiskt rätt nöjd med den: den gav mig en häftig läsupplevelse innan jag läste originalet och har i mitt tycke en mer passande språkstil än t.ex. Anderssons Tolkien-översättningar, som får mig att associera till "Drakar och demoner" för 12-åringar.
Men perfekt är han inte: det blir stundtals lite prosaiskt och opersonligt, som om han vore obekväm med fantasy-genren. Vilket jag tycker märks ännu tydligare i Stephen Donaldsons första Covenant-trilogi där han översatt två av volymerna.