Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Samlingen är inte helt lätt att bli klok på. Som helhet är den ojämn — glimtvis är den briljant. Någon novell tar aldrig riktigt fart, andra förblir skickliga skisser av sådant jag gärna vistats längre i. Någon novell lider för mycket av brist på poäng, medan ytterligare andra snarare framställer Andersson som en lika medveten som skicklig förnyare av västgötaklimax.

I bland tar novellerna slut mitt i handlingen. Andersson har klippt dem tvärt, likt en psykoanalytiker som vill underhålla ett frustrerat begär. Vissa noveller har slutknorr, andra inte [...].

Detta sker okommenterat, som i en magisk realistisk berättelse av Gabriel Garcia Marquez, och det går inte att begripa poängen. Ändå har man en känsla av att scenen är djupt betydelsebärande.

De slutar väldigt väldigt bra alla de här novellerna, tycker jag, men ibland är det mer att de klingar av nästan, att de är som utsnitt.

Den tålmodigt lagde kan läsa dessa noveller flera gånger, och hitta såväl gömda luckor som intrikata, av illmariga näbbmöss bebodda, vinklar och prång.

De har [...] en början och ett slut. Det är inte bara något som pågår ett tag och sedan upplöses av utmattning.

Har man läst så långt är min spoiler ingen spoiler.

Sånt trodde jag bara hände mig, att ord hoppar upp och biter en i näsan!

[Kände du även den där kittlingen i näsan lite tidigare i texten?

Jag måste ju erkänna att jag stulit uttrycket från dig.

Men den dolda texten är alltså din egen?

Det kan tilläggas att även recensenten i PROpensionären är en av dem som inte läser vad det står.

Erik Andersson är för den stora allmänheten främst känd som genial översättare av så vitt skilda författare som James Joyce, Colm Toíbín, James Ellroy och J. R. R. Tolkien. Men han skriver själv också, såväl essäer som romaner och noveller. Missa inte författaren Andersson! Han har en skruvad, lågmäld humor, ett osvikligt öga för mänskligt beteende, en bildning långt utöver det vanliga och en ljuvlig träffsäkerhet i formuleringarna. Det är, kort och gott, alltid en njutning att läsa honom.
Vi Läser

Erik Andersson är en av våra bästa översättare och har översatt så vitt skilda verk som James Joyces Ulysses och J R R Tolkiens Härskarringen. Men han är också en fin författare med mild, skruvad humor och suverän, oefterhärmlig stilistik.
PROpensionären

Erik Andersson (f. 1962) debuterade 1993 med en novellsamling och har givit ut ett flertal romaner och essäsamlingar, alla präglade av hans säkra sätt att gestalta beteenden och levnadssätt med en stillsam, lätt absurd humor.

Om Har du försökt stänga av och slå på igen:

Vad är det med dessa berättelser som gör dem så oemotståndliga? Visst är de roliga, visst innehåller de undertext som berikar läsupplevelsen. Och visst finns en allegorisk kommentar till landsbygdens utveckling — men det är inte det som är grejen. Snarare handlar det om Anderssons förmåga att betrakta märkliga situationer med stillsamt överseende.
Göteborgs-Posten

Det finns ingenting utspätt hos författaren Erik Andersson. Ingenting som lägger sig i vägen för vad han vill sätta ord på. Utan åthävor får vi ta del av livet i det koncentrat som kanske är livets eget signum; det mest verkliga tycks vara en kvalitativ historia. De rätta orden är aldrig ljumma, de må vara milda, men de är knappast likgiltiga.
Epoch Times

Läsupplevelsen kan liknas vid att tillbringa många dagar ensam i ett oansenligt pörte i Alingsåstrakten. Först är det bara dragigt och fuktigt. Svårt att vänja sig vid klockans distinkta tickande. Ensamt och räligt. Men efter ett tag börjar man höra knäppandet i väggarna, fladdermössen på vinden, just det här husets andning och minnesbank.
Expressen

Spelplatserna för novellerna i den helt aktuella samlingen rör sig sällan särskilt långt från Alingsås, helst i ensligt lantliga trakter. Men i såväl tid, karaktär och narrativa grepp är detta annars en högst mångskiftande samling berättelser. Inte ens den lätt skruvade, underfundiga humorn — som ofta ligger i jordmånen under Anderssons prosa — är helt konsekvent.
Dagens Nyheter

De flesta novellerna handlar om enkla människor med enkla behov som försöker få dagen att gå ihop, utan att göra livet mer komplicerat än vad det är. Men saker och ting händer, och nästan var och en förvandlas till ofrivilliga detektiver i sina och andras liv. Det är ljuvlig läsning, som säkerligen hade gjort både Sir Arthur Conan Doyle och Alain Robbe Grillet, detektivromanmästaren och den opersonliga, torra litteraturens fader avundsjuka.
Aftonbladet

Att Erik Andersson trivs med novellen som form avslöjas med precisa, välavvägda formuleringar på den stramaste av prosa. Ordskrotet bortskrapat. Om inte alltid utmanande, så i alla andra avseenden väldigt sympatiskt.
Västerbottens-Kuriren

Erik Andersson, mest känd för sina översättarbragder (Sagan om ringen och Ulysses), har med sin tunna novellsamling (160 sidor) blandat en svag men alldeles perfekt grogg, där virket är rund och mjuk realism och starkvaran är några droppar fantasi av prima kvalitet. Boken är en bagatell som knappast lär prisas eller sälja ens godkänt — men i stunden är den för läsaren en ren njutning och en meditation över livet. /.../ I all sin enkelhet årets bästa svenska novellsamling.
Uppsala Nya Tidning

Erik Andersson är en av våra bästa översättare och har översatt så vitt skilda verk som James Joyces Ulysses och J. R. R. Tolkiens Härskarringen. Men han är också en fin författare med mild, skruvad humor och suverän, oefterhärmlig stilistik.
PROpensionären

Erik Andersson är för den stora allmänheten främst känd som genial översättare av så vitt skilda författare som James Joyce, Colm Toíbín, James Ellroy och J. R. R. Tolkien. Men han skriver själv också, såväl essäer som romaner och noveller. Missa inte författaren Andersson! Han har en skruvad, lågmäld humor, ett osvikligt öga för mänskligt beteende, en bildning långt utöver det vanliga och en ljuvlig träffsäkerhet i formuleringarna. Det är, kort och gott, alltid en njutning att läsa honom.
Vi Läser

Aviga men catchy poppärlor levereras på löpande band, inalles åtta spår. Det börjar med den potentiella monsterhitten ''Tomten''. Sedan följer den animaliskt dansanta ''Grannen'', den folkviseinspirerade ''Tysken'', den monotont samhällskommenterande ''Maken'', den av dissonanser präglade ''Systern'', den gothdoftande ''Paradiset'', den suggestivt kusliga ''Tippen'' och sist men inte minst en närmast ultimat avslutning: den stilla ''Groggen''.
Tolkiens Arda