Jag tror vi har kramat så mycket must vi kan ur det förra exemplet, så vi kan väl gå vidare till ett nytt. Den här gången är det vad jag förstår ett direkt fel av Andersson, som kanske snarare hör hemma i feltråden än här. Men jag klipper in en lite längre bit än bara felet – helt enkelt för att det är roligt!
– och det finns kanske annat i utdraget som också är värt att diskutera?
Ur kapitel elva, En kniv i mörkret:
Tolkien skrev:
They stood for a while silent on the hill-top, near its southward edge. In that lonely place Frodo for the first time fully realized his homelessness and danger. He wished bitterly that his fortune had left him in the quiet and beloved Shire. He stared down at the hateful Road, leading back westward – to his home. Suddenly he was aware that two black specks were moving slowly along it, going westward; and looking again he saw that three others were creeping eastward to meet them. He gave a cry and clutched Strider's arm.
'Look,' he said, pointing downwards.
Ohlmarks skrev:
Några ögonblick stod de tysta på åsens krön helt nära dess södra rand. På denna ödsliga plats slogs Frodo för första gången med hemsk klarhet av hur hemlös han var och vilken livsfara han svävade i. Han önskade med bitterhet, att ödet förunnat honom att få leva kvar i hans fridfulla, älskade Fylke. Han blickade ner mot den förhatliga vägen, vilken ringlade tillbaka västerut i riktning mot hans hemland. Plötsligt blev han varse två svarta prickar därnere, vilka långsamt rörde sig mot väster. När han tittade dit igen såg han ytterligare tre, vilka kom krypande mot öster, rakt mot de två. Han skrek till och grep Vidstiges arm.
– Se, sade han och pekade nedåt.
Andersson (s. 241-242) skrev:
De stod en stund tysta på klintens krön, nära den södra kanten. Det var på denna ensliga plats som Frodo för första gången på allvar förstod vidden av sin hemlöshet och utsatthet. Bittert önskade han att ödet låtit honom vara kvar i det ljuvligt rofyllda Fylke. Han blickade ner på den förhatliga landsvägen, som ledde tillbaka västerut – till hans hem. Plötsligt lade han märke till två svarta prickar som långsamt färdades på den, på väg västerut; och när han tittade igen såg han tre andra som kom dem till mötes från öster. Han hov upp ett rop och grep Vidstige i armen.
»Titta«, sade han och pekade nedåt.
Kamelen skrev:
De stod tysta en stund på kullens krön, nära dess södra kant. På denna ensliga plats insåg Frodo till sist den fulla vidden av sin hemlöshet och fara. Han önskade bittert att ödet hade förunnat honom att få stanna i det fridfulla och högt älskade Sysslet. Han stirrade ned på den förhatliga landsvägen, som ledde tillbaka västerut – till hemmet. Plötsligt varsnade han att två svarta prickar långsamt rörde sig längs den på väg västerut; när han tittade en gång till såg han att tre andra kom krypande österut för att möta dem. Han ropade till och grep tag i Vidstiges arm.
”Titta”, sade han och pekade nedåt.
Hittar ni Anderssons fel?