Danne skrev:
Citera:
Det enda namnet som jag tycker är riktigt illa är platsnamnet Ådalen. Det kanske stämmer rent språkligt, men jag tycket att den existerande platsen Ådalen är såpass känd att det är omöjligt att inte acossiera till den.
Jag vet faktiskt inte vad Ådalen är i "verkliga världen"... Älvdalen, ja, men inte Ådalen. Det är tydligt att folk i olika landsändar associerar på helt olika sätt.
Det där har knappast med landsändar att göra, utan bara med att du är obildad.
Ådalen är Ångermanälvens dalgång, men det är inte därför det är så välkänt. Händelserna i Ådalen 1931, när fem demonstranter sköts till döds, är ett slags nationellt trauma, arbetarrörelsens svartaste stund, som i trygga Sverige inte började förblekna förrän 50 år senare, när det började skjutas politiker till höger och vänster.
(Att det var just fem demonstranter har jag kollat upp.
Så bekant är inte händelsen att jag hade några detaljer i huvudet...
)
Danne skrev:
Jag är inte säker, men jag skulle tro att ordet valts för att illustrera Tolkiens lilla ordvits - "Crack of Doom" betyder väl "domedagens trumpetstöt" eller något i den stilen. Eller vad står det i Guide to the Names?
Det står ingenting i "Guide". Men jag hittade en upplysning på nätet som bekräftar din teori. Uttrycket är tydligen ur Shakespeares MacBeth från början, men har blivit vanligt i "folkmun" som beteckning på när ödestimmen slår. Tolkien har mycket riktigt tillåtit sig ännu en ordlek här. Det hade jag inte en aning om!
http://www.fact-index.com/c/cr/crack_of_doom.html
Därmed får "Domstöten" betraktas som en mycket lyckad översättning! Ordet för tankarna till domedagens basuner, men "stöt" betyder dessutom gruvöppning, dagbrott eller liknande. Bravo, Erik!
Vad gäller Goldberry har Danne och jag haft våra duster om det tidigare. Problemet med översättningen Gyllenbär (tycker jag, men inte Danne) är skillnaden i namntraditioner mellan engelskan och svenskan. På engelska låter det inte alls konstigt med ett egennamn som Goldberry, men på svenska låter Gyllenbär som allt annat än ett namn. Det låter närmast fånigt när det används på det sättet (tycker jag, alltså). "Gyllenbär, kom in och ät!" Därför var Ohlmarks översättning Hjortrongull bra, för att han lyckades bevara betydelsen (något så när) men ändå få till något som går att använda som personnamn. Att han tvangs bli lite överspecifik på kuppen (det är inte säkert att Tolkien syftade på just hjortron, även om det är ganska troligt) tycker jag att man kan leva med.