Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

1) Hästar har fötter, hoven är den yttersta änden av en hästfot. (Minns dock inte var jag befann mig i debatten kring detta.)

2) Hästar är inte klövdjur, hästar är uddatåiga hovdjur, klövdjur är partåiga hovdjur.

Det är kanske säkrast att jag infogar att jag skämtade!

Jag är imponerad av att du tagit dig an detta projekt, Kamelen! Jag skäms lite över att jag fortfarande inte tagit mig tid att läsa igenom det kapitel du lagt upp, men jag ska ta tag i det när jag hinner.

Tills vidare måste jag dock fråga: Hobble?! Hur tänkte du där egentligen?

Hehe. Det var nog det ordvalet jag mest förväntade mig att få reaktioner på.

Utgångspunkten är förstås att jag inte tycker att ordet hobbit funkar riktigt bra på svenska. I sin grundform är det OK, men så fort man skall böja det - hobbitar, hobbiten osv - så börjar det gnissla lite i fogarna. Det smälter inte in lika sömlöst i svenskan som samma ord gör i engelskan. Ett av problemen är nog att den typen av ord när de väl fullständigt naturaliserats i svenskan brukar få betoningen på andra stavelsen, medan motsvarande ord i engelskan betonas på första. Jämför t ex (eng/sve):
bandit/bandit, merit/merit, prophet/profet, rocket/raket
Det var väl del Ohlmarks fiskade efter också när han skickade Tolkien sin ökända lista på -it-ord i svenskan, som sunnit, jesuit och vad det nu var.

När man väl bestämt sig för att fimpa hobbit så är ju frågan vad man skall ta istället. Ohlmarks hob var aldrig aktuellt, det är lite för långt från originalet. Tittar man på ordet hobbits fiktiva uppkomst så började det med att hobblarna(!) en gång i tiden talade ett språk nära besläktat med rohirriskan. På det språket kallade de sig själva holbytla, hålbyggare. Sedan, i samband med att hela släktet flyttade, bytte de från sitt gamla språk till väströnan, som i översättningen representeras av svenska. Men sitt ord på sig själva, holbytla, hade de kvar. Då är frågan: Om det inlånade ordet holbytla används, bryts ner och försvenskas under sisådär tusen år av ett svensktalande folk, var landar vi då? När den processen genomgicks i engelskan landade det i hobbit; mitt försök att göra detsamma i svenskan gav alltså hobble. Ljudförändringsstegen ser väl ut ungefär så här:
holbytla -> holbylla -> hobbylla -> hobble

Att ett artnamn har den formen, med e på slutet, är inte ovanligt i svenskan, jämför t ex tomte, och jag tycker att hobble känns som ett trovärdigt svenskt ord. För att ytterligare "naturalisera" det har jag gjort det så att l och e byter plats i sammansättningar: t ex hobbelbarn, hobbelhåla. Jämför t ex med äpple/äppelmos (vilket jag tror är en väst- och sydsvensk variant, på en del andra ställen heter det äpplemos).

Ni får säga vad ni vill (och det kommer ni nog att göra också) men själv är jag helnöjd med mina hobblar!

Jag köper inte det här argumentet. Vi har det, i mitt tycke, lika assimilerade robot, vars hela böjningsmönster går att överföra till hobbit.

Robot är ett modernt låneord, ca 1930 (och något så ovanligt som ett lån från tjeckiskan dessutom), och jag tycker nog att det skorrar en aning fortfarande. Då är abbot ett bättre exempel. Men dels slutar dessa ord på -ot, inte -it eller -et, och dels skrev jag att sådana ord brukar få betoningen på sista stavelsen så småningom. Det finns kanske undantag på -it också (kommer dock inte på något på rak arm), men om syftet är att få ordet att låta ursvenskt så är det väl knappast undantagen man skall utgå från.

Men jag kan ändå inte se vad det är för fel på hobbiten och hobbitar!

Nej, det där är ju ändå till syvende och sist en smaksak. Jag föredrar också hobbit.

En invändning man kan ha mot din metod, Kamelen, att utgå från ordet hol-bytla för att skapa sig ett bra ord är att ordet hol-bytla inte är rohirriska. Det är ju en del av den gammalengelska språkfauna som Tolkien använde sig av för att ersätta den "riktiga" rohirriska dialekten av väströna. Vore det inte därför mer logiskt att utgå ifrån något fornnordiskt ord med liknande betydelse och utsätta detta ord för samma "slitage"?

Instämmer, i slutändan är det personlig smak det bottnar i. Jag trivs inte med hobbit på svenska, därför byter jag.


Nej, bara om man tänker byta ut hela rohirriskan, med namn och allt, mot fornnordiska. Det hade kanske varit allra mest logiskt, om man skall driva det till sin spets, men så ambitiös är jag inte! Dessutom är Rohans folk ganska anglosaxiska till mer än bara språket, så det skulle bli fel även om man bytte.

Men har inte till och med (:)) Andersson gjort något liknande, eller är det bara jag som inbillar mig? Han översätter ju i alla fall både mathom och smial, som är ord av samma typ. (Dessutom har han ju bytt ut all engelska, som skall representera väströna, mot svenska!)

Självfallet är robot ett modernt lånord, men jag tycker faktiskt inte att det skorrar särskilt myckt på svenska (även om det förstås märks att det inte har ett fornnordiskt ursprung). Men, som ni konstatera, i slutändan är det ju smaken som avgör.




Jag tycker nog att det är en väsentlig skillnad på dessa ord, jämfört med hobbit, om inte språkhistoriskt, så åtminstone hur väl de passar in i svenska språket. Båda dessa ord blir svåruttalade på svenska. Dessutom gillar jag Anderssons mattum och smuga! Två av hans mer lyckade översättningar, enligt min åsikt (minns inte exakt hur involverade vi i referensgruppen var i smuga, men mattum är Andersson rakt av, om jag inte missminner mig helt).

Fast nu jämförde jag ju inte heller dessa ord med ordet hobbit, utan försökte bara minnas huruvida Andersson "försvenskat" de gammalengelska ord som förekommer i böckerna, och då var mattum och smuga de enda ord jag kom på som skulle kunna vara något slags indikation åt något håll.

För övrigt gillar jag också dessa ord.

Fast mathom och smial skall väl föreställa nedbrutna engelska versioner av dessa ursprungligen anglosaxiska ord. Mathom heter väl maðm i original, tror jag, och smial heter smygel. Bryter man ner dem till svenska istället så hamnar man nog i närheten av Eriks versioner (som även jag är mycket förtjust i!).

Jag har rättat felen (och jag räknar t. ex. "Bagger" och "Vattnadal" som sådana av tidigare på forumet anförd anledning) och Ohlmarks' stilistiska excesser (som när "shouted Aragorn" blir "dundrade Aragorns befallande stämma"), samt infört de ändringar Tolkien gjorde på 60-talet. Dikttexterna har jag i stort sett lämnat i fred, utom där Ohlmarks dabbar sig totalt (som när han sätter slutrim i stället för allitteration på Éomers dikt på Pelennors slätt). Eftersom jag är en ganska uschlig poet har jag inte velat gräva i dem; Éoner-dikten tog mig två veckor att få fason på, och den är bara fyra rader. Men jag har i alla fall korrigerat t. ex. Lúthiens hårfärg samt materialet i Earendils pilar.

(Jag hade förresten en fundering kring ordet "hobbit" häromdagen, och hur det kan nötas ner ytterligare. Jag gissar att den obetonade stavelsen skulle kunna falla bort genom synkopen så att man får något i stil med "hobbt", och sedan skulle t påverka b så att man får -mt på slutet, alltså "homt". Och därifrån är steget inte så långt till "hompe". )

Själv var jag länge inne på "hopte" innan jag till slut landade på mitt "hobble". Egentligen tycker jag att det känns som en minst lika trolig nedbrytning:
holbytla -> hobbytta -> hobbta -> hopte
Problemet är bara att det inte låter tillräckligt likt det ursprungliga holbytla, man får inte den där aha-effekten när det ordet dyker upp hos rohirrim. Och detsamma gäller väl även "homt" (och "hompe"!).

Din version av Éomer-dikten vore kul att få ta del av! Vilken pratar vi om då? "Out of doubt, out of dark..."? I så fall har jag själv inte lyckats få riktig fason på den än, trots idoga försök (se tråden Versöversättningar).