Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Åhå, behöver man det även om man ser "den Enda ringen" som ett sammanhållet namn? "Detta är Mästarringen, Blingblingringen som härskar över alla de andra." Kan man inte uttrycka sig så utan komma?

Fast du ger det inte en "sammanhållande" accent, förmodar jag.


Det är skillnad redan på de här två satserna (vilket avspeglar sig även i talet):

Detta är Mästarringen som härskar över alla de andra.
Detta är Mästarringen, som härskar över alla de andra.

Men jag tycker lösningarna med "den ring som" är betydligt bättre.

Det var "them" vi diskuterade. Túrin gjorde ursprungligen den här tolkningen av "them":


Med den tolkningen ter sig "sämja" och "främja" som närmast paradoxala verbval eller som ytterst utmanande retorik från Saurons sida. Men gör man den normala tolkningen att "them" syftar på ringarna är verben inte alls lika utmanande (om än bedrägliga); ja, det gäller även om man tolkar "them" som ringbärarna.

Frågan är även om man ska utesluta Sauron själv från de som den Enda härskar över. Har han inte (med den Enda) snärjt sig själv lika mycket som han försöker snärja de andra ringbärarna? Om man ser det ur den Endes (i motsats till den Endas) perspektiv, vill säga.

Det här stycket från ett av Tolkiens utkast uttrycker tydligt dubbelheten i att låta sig behärskas av den Enda (direkt eller via någon av de andra ringarna) och inkluderar även Sauron bland de "drabbade":

För att även bidra till den parallellt pågående versknåparverkstan slänger jag in det här förslaget på översättning av besvärjelseramsan:

En ring att behärska dem, en ring att befalla dem,
en ring att behålla dem och i mörkret betvinga dem.

Det lite tyska i anslaget får skyllas på att det inte är originalväströna utan förmodligen andrahandsöversättningsväströna. Min Gandalf uttrycker sig dock fortfarande så här (oavsett vilken version han går på):

Det här är den Stora ringen, en ring att härska över dem alla.

Det är naturligtvis ännu bättre än något med "den ring som".

Att detta sämja skulle vara arkaiskt, dialektalt eller något sådant är en myt. En enkel tidningssökning vederlägger myten. Några exempel:

Okej, då lärde jag mig något nytt angående hur länge det användes. Däremot hade jag aldrig hört det någon annanstans än i Ohlmarks översättning. Det verkar ju åtminstone ha blivit relativt ovanligt, även om det kanske inte var det på Ohlmarks tid, i och med att dina exempel är från 30- och 40-talen.

Sauron lade beslag på det i slutet av femtiotalet!

Haha, han sämjde med hårdhandskarna...

Jag funderar lite grann på att ändra min skuggrad, från den nuvarande:

i Mordors land, där skuggorna stå

till den här:

i Mordors land, där skuggor bestå

Vad tycker ni, vilken variant är bäst?

Tveksamt, jag tycker att den andra blir väldigt ålderdomlig i sin ton, trots att båda varianterna använder pluralböjt verb. Jag misstänker att det är den obestämda formen som får mig att känna så, men jag vet inte riktigt varför.

Mm, kanske sticker den gamla pluralformen ut mer på det sättet. Och framför allt låter det helt enkelt bättre med "skuggornas" och ett enstavigt verb, känner jag nu. Jag behåller nog nuvarande version tills vidare, så får vi se om jag kommer på något bättre så småningom. Alternativt väljer jag att bara strunta i rimmet och köra med "i Mordors land, där skuggorna ruva". Det är trots allt så det låter klart bäst, sett bara för sig.

Tack för synpunkten!

Han tog inte i tillräckligt:

Jag tycks inte kunna lämna ringversen i fred, jag måste alltid peta bara lite till. Nu har jag återigen omvärderat dvärgarnas och mörksnubbens rader och börjat luta mer mot bon/tron än sten/allen. Närmare bestämt så här:

Tre ringar för alvers kungar under det blå,
sju för dvärgars furstar i grottsalars bon,
nio för dödliga män, dömda att förgå,
en för Mörkrets herre på mörkrets tron
i Mordors land där skuggorna rå.
En Ring att finna dem, fånga, befalla;
en Ring att djupt i mörkret härska över alla
i Mordors land där skuggorna rå.

Nackdelen är ju att "bon" är lite avigt; första associationen är snarare till pippifåglar än till boningar. Men fördelen är att jag bättre fångar dessa båda raders särart: dels de hårda dvärgvokalerna (därav "grottsalar" istället för "stensalar" eller "bergsalar"), och dels det brutalt tvärhuggna tonfallet, understruket av upprepningen, på mörkraden. Jag skall i vanlig ordning smaka på den här varianten ett bra tag innan jag (kanske) bestämmer mig.

Samtidigt funderar jag lite till på den här varianten, som jag nämnt tidigare:

En Ring att finna dem, en Ring att kalla dem,
en Ring att djupt i mörkret binda och befalla dem

Jag tycks i alla fall (just nu) ha bestämt mig för att det behövs någon lite större omskrivning av raderna sex och sju, att de mer formtrogna varianterna med styra och se/ge eller nå/slå, eller för den delen finna/binda, blir för mesiga. Allra helst vill jag ju få in härska, men frågan är om priset jag betalar är för högt, om finna dem, fånga, befalla blir alltför klumpigt.

Hmm, mycket att grubbla över. (Vilket är jättekul! )