Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Dax att ta upp denna tråd igen, med en ny variant

Jag har använt strimma-förnimma, sten-allen samt se-omge.

Tre ringar åt Alver-kungar under himlens strimma,
Sju åt Dvärj-furstarna i sina salar av sten,
Nio åt Förgängliga Män dömda att döden förnimma,
En åt Mörkrets furste på sin mörka tron allen
I Mordors land bland Skuggornas dimma.
En Ring att styra dem alla, En ring att se dem,
En Ring att samla dem alla och i mörkret omge dem
I Mordors land bland Skuggornas dimma.

Hittade den här på nynorska.

Alvar under blåna eig ringane tri.
Sju fekk dvergdrottane i salar av stein.
Menn som er saka til dauden fekk ni.
Men drotten for myrkret ein einaste ein
i landet Mordor der skuggane rår.
Ein ring skal styra deim
ein ring skal finna deim.
Ein ring tvinga deim
og i myrker binda deim
i landet Mordor der skuggane rår.

Och ja, den är annorlunda än den på bokmål.

I en för all del ganska pösigt "von oben" kommentar till Luciasångens text ("Natten går tunga fjät") som jag läste på Språkrådets hemsida hittade jag följande:



Detta fick mig att tänka på Dannes och Lindirs gamla resonemang tidigare i den här tråden om att Tolkien medvetet givit raderna om de olika folkslagen i ringversen olika prägel för att spegla deras natur: Ljusa vokaler för alverna, hårda slutna för dvärgarna, allitteration för människorna och en korthugget brutal rad med upprepning av "dark" för hin onde själv. Då tyckte jag att det var en högst intressant men ganska osannolik tanke, men nu när jag hos Språkrådet ser att det tydligen är vanligt förekommande i poesi att "spela med vokalkvaliteter", och att det alltså inte bara en egen uppfinning från Dannes sida som det först verkade, då ökar ju trovärdigheten betydligt! Kanske tänkte Tolkien ändå åt det hållet? Fast därifrån till att lyckas ta hänsyn till det i en översättning, bland allt annat som man också måste passa in, är steget förstås långt...

Jag har förresten skummat igenom den här gamla tråden igen nu, med ett par års distans till diskussionen, och kommit till en lite annan "färdig" version av mitt översättningsförslag än då. Tipstack förstås till alla som känner att de förtjänar det! Så här blir det (just nu, tills jag ändrar mig igen...):

Tre ringar för alvers kungar under det blå,
sju för dvärgars furstar i stensalars bon,
nio för dödliga män, dömda att förgå,
en för den mörke herren på sin mörka tron
i Mordors land där skuggorna rår.
En ring att styra dem, en ring att se dem,
en ring att fånga dem och evigt mörker ge dem
i Mordors land där skuggorna rår.

Det var ju snällt att du omvärderade mitt inlägg.
Tänk vilka klokheter man kan komma med när man är mitt uppe i en diskussion, och hur avlägset det känns när man inte längre är lika insnöad ("insnöad" i en positiv bemärkelse, naturligtvis!). Det känns nästan lite sorgligt, faktiskt.

Däremot är jag nog rätt övertygad om att Tolkien gjorde det här medvetet. Jag antar att om man är insatt så är den här typen av vokalklangstematik lika uppenbar som allitteration, och Tolkien var ju trots allt expert på fornengelsk litteratur, där jag kan föreställa mig att bådadera är vanliga.

Ja det låter som en sådan där grej som han skulle göra! Jag har för mig att det står mkt liknande intressanta grejer i Sagan om ringens magiska värld av David Colbert, fast det är nog mkt där som inte är sant!

Min "spikade" version av ringversen, som jag använder i min pågående egna översättning, ser ju ut så här:

Tre ringar för alvers kungar under det blå,
sju för dvärgars furstar i stensalars bon,
nio för dödliga män, dömda att förgå,
en för Mörkrets herre på sin mörka tron
i Mordors land, där skuggorna rår.
En ring att styra dem, en ring att se dem,
en ring att fånga dem och evigt mörker ge dem
i Mordors land, där skuggorna rår.

Men för en tid sedan råkade jag komma på en annan tänkbar lösning av rimmen på raderna 1, 3 och 5. Egentligen tycker jag nog inte att den är bättre, men det skadar väl inte att lägga in den här ändå, så får ni bedöma själva om ni håller med!

Tre ringar för alvkungarna under himlens sfär,
sju för dvärgafurstarna i stensalars bon,
nio för dödliga män, vars dom mot döden bär,
en för Mörkrets herre på sin mörka tron
i Mordors land, där skuggorna är.

Nä, jag gillar nog bättre den "spikade" versionen, rad tre blir för mycket en upprepning av död annars.

Jag tycker nog att det går på ett ut, men jag håller med Cotume om att rad tre är bättre i den spikade. Dock gillar jag inte riktigt "under det blå" eftersom det i mina öron låter för käckt.

(För skojs skull kan ju noteras att översättningen "under himlens sfär" möjligen skulle kunna ha varit en felöversättning om ringversen hade haft sitt ursprung före Númenors fall. Då var ju världen platt, så jag är inte säker på att himlen var formad som en sfär på den tiden. )

Jag tycker att den spikade versionen är bättre, dels av den orsak som Cotume tog upp och dels eftersom "är" är ett så kraftlöst och öppet ord på svenska. Det ger nästan lite av ett nödrimskänsla, tycker jag.

Dock gillade jag "vars dom mot döden bär" som enskild passage. Det var en snygg och poetisk lösning, men som sagt håller din tidigare version ihop bättre som helhet.

Jag tror det är svårt att göra en bättre version på svenska än den spikade versionen. Även om jag inte är helt nöjd med "rår" tvivlar jag på att det finns något bättre. Framförallt säger din version mycket mer än vad Ohlmarks gjorde. Hans version var så dunkel och diffus.

Läste nyss, för första gången, Olssons version, och fy vad dålig den var!
Hur är hennes övriga dikter tycker ni som läst nya versionen?

Intressant synpunkt! Men visst var det väl så i gamla avbildningar av en platt jord att himlen ändå välvde sig över pannkakan? Såg ut ungefär som en så'n där glasboll som man skakar och så snöar det...



Det kan jag faktiskt inte hålla med om. Jag tycker tvärtom att det ger en lite ödesmättad känsla av oföränderlighet, som att det är ett obevekligt faktum, att skuggorna är där permanent och inte tänker flytta på sig. Jag tycker att man får precis samma känsla av ordet på svenska som på engelska, som i dikten om Gil-galad:

But long ago he rode away,
and where he dwelleth none can say;
for into darkness fell his star
in Mordor where the shadows are.

Att den dikten ser ut som den gör kan ju i och för sig vara ett ytterligare argument till att ringversen inte skall göra det - de skall ju skilja sig åt lite...



Olsson är bra på raderna 6 och 7. Min version är ju nästan identisk med hennes. Där har hon gjort en värdefull insats, för innan hennes dikt offentliggjordes var vi många som gick bet på att få till de raderna bra. Håller dock med om att hon gör resten av dikten tämligen uselt.

Andra Olsson-dikter avhandlas lämpligen i annan tråd, t ex den som heter Versöversättningar!

Förresten.. tycker ni inte att snärja låter bättre än fånga? Kom på att det här kan vara intressant i sammanhanget. Tolkien läser ringversen:

http://www.youtube.com/watch?v=4s59oDfDoI8

"Snärja" har varit uppe till diskussion tidigare i den här mastodonttråden, t ex här:
http://www.tolkiensarda.se/forum/viewto ... 0470#30470

Generellt vad gäller verben på rad sex och sju så kan man nog hävda att "se" och "ge", som vi ju sitter fast vid på grund av rimmet, är lite svagare än originalets "find" och "bind". Kanske borde man då stärka upp de två andra verben för att kompensera? Jag kommer just nu inte på något bra alternativ till "styra", men "fånga" går att jobba med. Förutom "snärja" har jag t ex varit inne på "kuva". Men än så länge tycker jag nog ändå att "fånga" är det bästa alternativet.

Fånga får mig att tänka på fångstgropar och liknande så det ger inte mig de rätta associationerna. Framförallt är fånga ett alldeles för alldagligt ord och så låter det lite sämre. Snärja låter också mer förrädiskt (passar Sauron) imo.