En snabb koll i SAOB på alla ord som slutar på
rg (fast jag orkade inte mer än halvvägs genom alfabetet, det var rätt många) hittade bara ett ytterst litet fåtal med hårt g-uttal. Det var i stort sett bara ändelsen -urg, som i kirurg, metallurg etc, som uttalades så. Intressant att notera var att även harg tydligen uttalas med mjukt g, det var mer än jag visste! Några ord som slutar på
örg finns över huvud taget inte i (riks)svenska. Jag håller med Danne om att ordet
vörg är för udda och "osvenskt", både i sin form och i uttalet, för att vara riktigt lyckat att använda i boken.
Väldigt intressant läsning utgör förresten
den här Shelob-tråden på The White Council, som tydligen Danne startade i våras. Särskilt intressant tyckte jag diskussionen om den tyska översättningen av Shelob var, som återfinns på sidan två. Tyskarna har tydligen använt ett gammalt ord
kanker, som i vissa dialekter numera specifikt syftar på "pappa Långben" men i andra dialekter och från början är ett generellt ord för spindel. Parallellerna med
locke är ju uppenbara. Den tyske översättaren valde sedan att göra om ordet till feminin form,
kankra, vilket kanske kan ses som stöd för förslaget
Lockan. Men det är ju å andra sidan himmelsvid skillnad mellan hur de två orden låter;
Kankra låter som ett monster, men det kan man inte direkt anklaga
Lockan för...