Till att börja med konstaterar jag att frågan gällde vilket alternativ som är
estetiskt mest tilltalande och ingenting annat. Men att många eller de flesta verkar ha struntat helt i detta och i stället lagt sin röst på vad de
föredrar, av andra anledningar.
Dock är den reaktionen mänskligt begriplig. Gustav borde ha ställt två separata frågor, tycker jag, (även om han nu bara var intresserad av svaret på den ena).
Rent estetiskt var det för mig enkelt:
Klevedal låter klart bäst, i mina öron, av de tre erbjudna alternativen. Det har dessutom, tycker jag, "vuxit i munnen", till skillnad från
Riftedal som jag snarare tycker låter sämre när jag under en tid har vägt och prövat orden. Jag håller med dem som tycker
Riftedal låter kantigt med sitt
ft+d. Hur pass bra
Klevedal låter beror dock på hur man uttalar det inledande
kl, det måste erkännas.
________________________________________
Om vi lämnar estetiken, och tittar på semantiken och etymologin, så är jag dock inte särskilt nöjd med vare sig Klevedal eller Riftedal.
Rift betraktar jag kort och gott knappast som ett svenskt ord:
- Rift står inte i SAOL.
- Rift står inte i Wesséns Våra Ord (där både klev och klåv finns).
- Rift, som ord, står inte i Svensk Uppslagsbok (1957). Däremot står (engelska) Rift Valley där. (Samt både klev och klåv.)
- Rift står i Nationalencyklopedin. Men Nationalencyklopedin säger uttryckligen att rift är inte ett svenskt ord! (Utan engelskt.)
I SAOB går
rift visserligen att hitta, men då man tillgriper SAOB som sitt enda stöd för ett ords "svenskhet" - och viftar med denna boks referenser till hur ordet använts av en svensk år 1705 och av en annan svensk så sent som 1911 - då tyder det, enligt mitt sätt att se på saken, på ett visst mått av desperation. SAOB är naturligtvis extremt intressant och värdefull som källa, inte bara till förståelse av ord i nusvenskan, utan också till etymologi och till språkets historia ända ut i dess mest perifera delar, inklusive förklaringar av dialektala ord och inlånade modeord etc. som nu fallit ur bruk. Och visst kan man återuppliva döda ord från tidigare århundraden (det gjorde väl även Tolkien själv i några fall). Men inte innan man uttömt samtliga möjligheter i nutidssvenskan, tycker jag.
Poängen med att över huvud taget översätta namn är väl att översättningen ska låta svensk! (Eller har jag totalt missförstått detta?

) Och frågan är i vad mån det kan gälla ett ord som knappast är uttydbart av svenskar (idag), annat än via bekantskap med engelska? (
Rift Valley etc.) Kan man inte då lika gärna behålla
Rivendell?
Klev, å andra sidan, verkar ha problemet att det är mera besläktat med
kliva än med
klyva. Dvs. det åsyftar, vad jag förstår, i första hand en (brant) bergsstig/backe som inte ens nödvändigtvis behöver gå fram genom en klyfta/skreva (även om detta kommit att bli typbetydelse).
Klåv är verkligen besläktat med
klyva, men det är ett dialektalt alt. tekniskt/geologiskt ord, och finns inte i SAOL. Jag håller också med Gustav och andra som tycker att
Klåvedal inte låter helt bra, och säkert just som Gustav säger p.g.a. att man associerar till
klå (och kanske även andra negativa ord som
börjar på
klå). Visserligen tror jag inte detta hade varit något problem om man bara hade känt sig bekant med ordet
klåv (då hade man knappast trevat efter andra och mer negativa ord), men felet är just att de flesta av oss saknar sådan bekantskap.
Samtliga ord ovan är mindre bekanta och begripliga för en ordinär svensk än riven är för en engelsman. (Tror jag.) Undantag:
rift kan begripas av engelsktalande svenskar, just därför att det ordet
inte är särskilt svenskt, utan engelskt.
________________________________________
Av alternativ föreslagna i tråden tycker jag i stället att
Rämne Däld eller Rämnedal är bäst!
(Långt bättre än något av de tre alternativen erbjudna till omröstning.)