Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Okej, nu har jag mödosamt fått ihop två nya varianter av de sista fyra raderna i Nisses andra vers – allt för att undvika tempusbyte. Duger någon av dem, eller är de sämre än presensvarianten? Och om de duger, vilken är bäst i så fall? Alla synpunkter mottages tacksamt!

Av länkad ring hans rust var gjord,
i furstars fordomsdräkt han klätts;
med runor ristats sköldens rund:
så höll den undan egg och spets.
Ett silverharnesk då han bar,
hans båge var av drakars horn,
av ebenholts hans pilar skars,
hans skida var av kalcedon.
En örnplym prydde kammen grant,
med adamant hans hjälm belagd,
av stål hans skarpa klinga ren,
på bringan sken där en smaragd.

alternativt

Hans svärd av stål var vasst och blankt,
med adamant hans hjälm belagd,
en örnfjäder satt högst på den,
på bröstet blänkte en smaragd.

Lägger in presensvarianten och originalet igen också, så vi slipper bläddra i tråden:

Med örnplym ståtar kammen grant,
med adamant hans hjälm belagd,
av stål hans skarpa klinga smitts,
på bringan glittrar en smaragd.

Jag har synpunkter på Stegrande Kamelens översättning av A Elbereth Gilthoniel.

Gilthoniel! O Elbereth!
Så klar din blick och andedräkt!
Snövit! Snövit! Till dig vår sång
i fjärran bortom böljors gång.

Till dig vår sång ... vad då? Klingar, hörs, sjungs, vi ger? Jag saknar ett verb.

Äh, det är en värdslig sak. Nä, låt oss istället åter ta upp de frågor Kamelen ställde för sisådär tio år sedan.


Att det närmast är en (frodosk-tolkiensk) översättning av "galadhremmin ennorath", som Danne påpekade, låter rätt och riktigt. Det sindarinska uttrycket förekommer i syskondikten, som återfinns i ett av vattnadalskapitlen (lite senare i boken) och som kanske mest är känd för att den bara ges på sindarin. Den aktuella frasen förklaras dock i en fotnot i ett av ringsagans tillägg som "tree-woven lands of Middle-earth", och hela dikten översätts i The Road Goes Ever On (1967), och där är förklaringen "tree-tangled middle-lands".

Ohlmarks negativa "lövvalvsträdens skugga kvav" är naturligtvis valt mycket för att "kvav" rimmar med "hav", men det är ändå inte helt fel: skogens skugga bildar en antites med Vardas ljus. Shippey talar om "the two opposed images of the stars [...] and the wood in which the elves 'wander' " och konstaterar att "[a]s for the wood, its beauty is a net and barrier; starlight and memory alone pierce through 'to us that wander here/Amid the world of woven trees' " (The Road to Middle-earth, 1982, s. 142-143). Shippeys lilla utläggning om dikten är för övrigt läsvärd i sin helhet. Den motsägelse han noterar i frasen "this far land" (som dessutom står mot en tidigare strofs "a far land") är ytterligare en utmaning för diktens översättare.


I enskildhet är det ett skolexempel på synestesi. Att valet är högst medvetet visas av att Tolkien här först hade det mindre sinnesvidgande "cold thy breath" (HoMe VI, s. 59, 280). Vidgar man synfältet förstår man dock att Varda här kanske inte har kropp i vanlig bemärkelse utan att hennes existens är av ett mer eteriskt slag: en "Lady clear" med "shining hand". Och i ett ännu vidare perspektiv kan säkert den som vill se en koppling till Owen Barfields språkteorier.

Att som Ohlmarks tala om att Vardas "bröst är lätt" är mer ordinärt men skapar en snygg koppling till den föregående strofens kvava skog. Olsson har uppenbarligen tjuvat det där med kvav/lätt och dessutom trasslat till det en smula, kanske inspirerad av förklaringen i The Road Goes Ever On.

I den tidigare diskussionen drog Sarvi en parallell till ringvålnadernas "black breath". En fin iakttagelse, men Tolkien hade nog mest tur (eller otur). Och detta mörka ordval sticker heller inte ut på samma vis. Det känns snarare klichéartat (eller till och med mer nött än så). Det som räddar den svarta andedräkten är att den på typiskt tolkienskt vis spinner vidare på verk av andra mytskapare, här Ovidius (och Vergilius).


Frågan When was the Sunless Year? ingick en gång i tiden i marknadsföringen av Fosters kända tolkienlexikon. I den första utgåvan (1971) är svaret det här: "Probably, the time when the Undying Lands were darkened by the Shadows." I den reviderade utgåvan (1978) har den då nyutkomna alvbibeln konsulterats och svaret har preciserats: "Probably the Long Night, the time when the Undying Lands were darkened by the Shadows." Alltså en specifik incident i alvbibeln, "the Long Night" (som nämns en gång): "The period between the poisoning of the Two Trees and the first rising of the Moon and the Sun, when Valinor was in darkness" (Foster). Av alvbibeln framgår det dock att Varda strödde sina stjärnor tidigare än så. Och hursomhelst får vi i Christophers stora midgårdskrönika veta att det finns utkast som avslöjar "the meaning of the Sunless Year, since my father first wrote the Flowering Years [...] with reference to the Two Trees" (HoMe VI, s. 68).

Singularformen kan synas udda, då det inte handlar om bara ett år. Men poeter är ursäktade, åtminstone på engelska: "transf. Applied to a very long period or cycle (in chronology or mythology, or vaguely in poetic use)" (OED). Frasen är dessutom (då världen bokstavligen är sollös) något av en oxymoron: året utan år. Olssons "mörkrets år" går naturligtvis bort. Och Ohlmarks obestämda form är inte heller helt lyckad.

Jag förstår inte vad ditt svar, Ohlmarxisten, hjälper mig i min fundering. Jag tyckte att meningsbyggnaden var underlig, det var allt.

Men visst, vi kan diskutera de saker du tog upp också.

Angående "this far land": Jag tror att noldoalverna hade hemlängtan (även de som fötts i Midgård med uppfostrats med berättelserna om att de härstammar från Valinor) och att de ansåg att de själva var på en plats fjärran från där de "hör hemma", snarare än att Valinor är en avlägsen plats från Midgård.

Meningsbyggnaden är inte särskilt underlig. Tolkien använder samma grepp i ringdiktens första mening.


Absolut! Shippeys poäng är att den motsägelsefulla frasen "this far land" är denna hemlängtan i ett nötskal.

Det slår mig nu att Kamelens översättning "i fjärran bortom böljors gång" kan syfta på antingen den ena eller den andra platsen. Hemlängtan i "this far land" har delvis försvunnit. Det skulle kanske kunna ändras till "här fjärran bortom böljors gång", med rim och antal stavelser i bibehåll.

Det saknade verbet är förstås i all sin enkelhet "är"! Till dig är vår sång, vår sång är till dig. För min del tycker jag att det fungerar, att det utelämnade verbet uppfattas implicit och inte stör. Men det är lätt att bli hemmablind när man sysslar med sånt här! Finns det några fler som delar Hialmrs uppfattning, att man verkligen stör sig på det saknade verbet? I så fall skall jag försöka komma på någon annan variant av den raden.


Mycket intressant inspel, Ohlmarxisten! Tack! Vad gäller de kvava träden så räddas Ohlmarks (fast knappast Olsson) åtminstone delvis av det där resonemanget. Men jag tycker ändå att min rimvariant utan "kvav" funkar betydligt bättre. (But then I would, wouldn't I? ) Sidhänvisningen till Shippey stämmer dock inte med min utgåva; jag fastnade istället i ett högintressant resonemang om "the theory of courage" som jag inte hade läst förut! Nice! Men jag hittade sedan hans som vanligt mycket läsvärda funderingar om den här dikten via indexet.

Min klara andedräkt tycker jag fortfarande håller, det är den bästa översättningen av "breath" här. Det man med fog kan anmärka på är rimmet, som är på gränsen till alltför "nödigt". Men det går ju ändå inte att rimma exakt på Elbereth, och jag tycker nog att den ytterligare försämringen i rimmet jämfört med "lätt", "ett" eller liknande känns som ett pris värt att betala.

Den obestämda formen av "sollöst år" (som inte bara Ohlmarks använder, utan även jag!) är inte optimal, det håller jag med om. Men jag ser inte hur jag på ett bra sätt skulle kunna få in "det sollösa året" i versmåttet, oavsett rimfläta, så det måste nog vara kvar som det är.


Som jag tolkar originalet så är det avsiktligt att man i andra versen kan tolka "In a far land beyond the Sea" både som att det är Elbereth som är långt där borta på andra sidan havet, och att det är sångarna som är det. Första tolkningen ligger nog rent av närmast till hands vid en hastig läsning. Sedan är väl tanken att man skall få en aha-upplevelse i fjärde versen när man ser att det är sångarnas eget land som är "this far land" och inte Valinor.

Jag tycker nog att jag åtminstone skapligt lyckas återskapa det här i min tolkning: att man i andra versen kan läsa det på båda sätten, men i fjärde blir det klart att det är här under träden i Midgård som sångarna känner sig fjärran. Att byta ut "I fjärran" mot "Här fjärran" i andra versen skulle ta bort möjligheten till dubbeltolkning och förstöra överraskningseffekten. Dock hade det i min version gärna fått vara ännu tydligare i fjärde versen att det är "här" som är "fjärran". Det framgår ju tydligt av sammanhanget, men det finns ingen direkt översättning av "this far land". Men jag går nog bet på att lösa det på ett bra sätt.

Stör och stör, jag tycker bara det är svårt att uppfatta implicita "bliva" (i olika former). I svenskan skriver vi ut att bliva, i synnerhet är, i tid och otid, vilket gör mig förvirrad när det inte finns där. Sindarin är fullt av implicita att bliva vilket är en av sakerna som gör språket svårt att lära sig, fast samtidigt vackert. Egentligen är det mest svårare för att en inte är van att tänka i de banorna (med implicita ord). Först när det saknas andra verb och meningen handlar om förfluten (eller kommande) tid blir det egentligt svårt. Exv. Gil-galad var en alverkung blir Gil-galad aran edhellen vilket lika gärna kan läsas Gil-galad är en alverkung.

Vad jag med alltför många ord försöker säga är att jag helt accepterar att där är ett implicit "är" i "till dig vår sång" när jag fått det förklarat för mig, men att jag inte är van vid implicita är och därför blev förvirrad. Jag vet inte alls hur representativ jag är (förhoppningsvis inte i denna fråga).

Angående this far land: Jag tänkte inte på överraskningsmomentet och att det kanske var avsiktligt (av både Tolkien och du hans mer trogne översättare). Jag drar tillbaka mitt förslag.

Jag vill återvända lite till Gil-galad, om jag får. Min första vers lyder ju så här (där de två första raderna är knyckta direkt från Lotta Olsson):


Men nu funderar jag på att, med stor hjälp av Randalins version, göra om de två första raderna så att det blir så här istället:


Frågan är förstås - är det bättre? Alla synpunkter mottages med tacksamhet!

Lägger in originalets första vers också, för dem som inte har den färskt i minne:

Jag tror på att byta ut uppmaningen att sjunga i vemod till att han sörjs av vissa oavsett lyssnaren. Jag tycker det nya förslaget är bättre.

Jag tycker det blir bättre, men tycker annars att rad tre är sämst i versen. "Han var den siste fursten av" låter rumphugget och missar att riket var vackert. Den här varianten tycker jag är bättre (och får med allitterationen på f), men den är kanske för lång?

den siste vars rike var fagert och fritt
mellan bergen och det skummande havet vitt.

I originalet har varje rad åtta stavelser. Jag tror att det är viktigt för vår Kamel (och för mig själv) att det är åtta stavelser per rad även i översättningen.

Efter en del funderande sällar även jag mig till de som tycker att din nya version är bättre! Jag håller med Hialmr om att den fånger andemeningen i originalets andra vers bättre än din tidigare/Lotta Olssons version. Dock är jag inte helt säker på att jag är helt förtjust i första raden, men det kan bero på att jag helt enkelt inte är van vid den. Jag ska smaka på den lite till, kanske återkommer jag! Det är någonting med rytmen i den som inte fungerar riktigt lika bra i den som i den gamla versionen (kanske)...

Tack för alla synpunkter! Efter att ha sovit på saken har jag nu bestämt mig för att faktiskt göra den här ändringen. Den har sina brister den också, men totalt sett tycker jag ändå att det blir bättre så! Min kompletta Gil-galad-sång kan som vanligt ses på min hemsida, för den som vill se hela alltet i sitt nya skick.


Jag kan i och för sig hålla med om att min tredje rad är lite torftig. (Jag har funderat lite på att byta ut "fursten" mot "kungen", för att det helt enkelt låter bättre så. Men å andra sidan blir det då en lite tröttsam upprepning av ordet "kung"...) Men samtidigt har Hialmr helt rätt i att jag i görligaste mån vill vara trogen originalets rytm, och din version får lite väl många inklämda obetonade stavelser.

Det låter väl bra .
Lite besviken, dock, att du nämner lån från Lotta Olsson på din hemsida, men inte lån från mig .
Nej då, ta mig inte bokstavligen på orden.

Av nån anledning får jag inte hintar via mejl om nya kommentarer på TA, så jag har missat månader med kommunikation här.
Jag får sätta mig och läsa igenom det mesta sedan maj/juni, tror jag.

Mvh Randalin