Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Hehe, det är bara läsa igenom den legendariska tråden på Skalman...

Jag började fundera på egen hand och kom fram till ganska mycket, men när vi sen började diskutera namnen på Skalman fick jag ju mycket hjälp att komma på nya och ändrade även en del av mina förslag.

På den här sidan kan man läsa om de namn som vi kom fram till (med mig och Kamelen i spetsen ). I min översättning hade jag nog använt mig av merparten av dessa, men vissa av namnen hade jag delvis en annan uppfattning om.

En del namn, som Baggins=Bagger, kände jag mig aldrig riktigt nöjd med heller.

OK, här är ett litet utdrag ur min översättning. Go easy on me...

SKUGGAN AV DET FÖRFLUTNA


Pratet dog inte bort på nio eller ens nittionio dagar. Herr Bilbo Baggins’ andra försvinnande diskuterades i Hobbtuna, ja faktiskt över hela Shire, i år och dagar, och dröjde kvar i minnet mycket längre än så. Det blev en saga som berättades för unga hobbitar vid eldstaden, och så småningom blev Galne Baggins, som brukade försvinna med en skräll och en blixt och dyka upp igen med säckar fyllda av juveler och guld, en legendernas favoritfigur, som levde vidare långt efter det att alla verkliga händelser glömts bort.

Men under tiden var den allmänna uppfattningen i trakten att Bilbo, som alltid hade varit en smula vrickad, till sist hade blivit heltokig, och givit sig av ut i det Blå. Där hade han tvivelsutan ramlat ned i en göl eller en flod och dött – tragiskt, men knappast i förtid. Skulden lades huvudsakligen på Gandalf.

“Om bara den där förbaskade trollkarlen kunde lämna unge Frodo i fred, kanske han skulle kunna slå sig till ro och odla lite sunt hobbitförnuft”, sade man. Och som det verkade lämnade trollkarlen Frodo ifred, och denne slog sig till ro, men odlandet av sunt hobbitförnuft märktes inte mycket av. I själva verket fortsatte han genast Bilbos rykte om underlighet. Han vägrade anlägga sorg, och året därpå hade han ett kalas med anledning av Bilbos etthundratolfte födelsedag, vilket han kallade Centnerfesten. Men detta var långt ifrån sanningen, eftersom tjugo gäster bjöds in och undfägnades ett flertal måltider, där det snöade mat och regnade dryck, som hobbitar säger.

Somliga blev ganska chockerade, men Frodo höll fast vid sedvänjan att fira Bilbos Födelsedagskalas år efter år tills man vande sig vid det. Han sade att han inte trodde att Bilbo var död. När man frågade: “Var är han då?” ryckte han på axlarna.

Han bodde ensam, precis som Bilbo hade gjort, men han hade ett ganska stort antal vänner, särskilt bland de yngre hobbitarna (framför allt Gamle Tooks ättlingar), vilka som barn hade varit förtjusta i Bilbo och ofta ränt in och ut på Bag End. Folco Boffén och Fredegar Bolger var två av dem, men hans närmaste vänner var Peregrin Took (vanligen kallad Pippin) och Merry Brännbock (hans verkliga namn var Meriadoc, men det var det sällan någon som erinrade sig). Tillsammans med dessa traskade Frodo runt i hela Shire, men oftast vandrade han ensam omkring, och till förnuftigt folks bestörtning sågs han ibland ströva långt hemifrån bland berg och skogar under stjärnornas ljus. Merry och Pippin misstänkte att han besökte alver till och från, som Bilbo hade gjort.

Allt eftersom tiden gick började folk lägga märke till att Frodo också visade tecken på väl “bibehållning”: utåt sett såg han fortfarande ut som en robust och energisk hobbit som just lämnat sina tweens. “Somliga har visst all tur i världen”, sade man, men det var inte förrän Frodo började närma sig den vanligen mer sobra åldern kring femtio som man började tycka att det var underligt.

Frodo själv upptäckte, efter den första chocken, att det var ganska trivsamt att vara sin egen herre och dessutom Herr Baggins till Bag End. I några år var han tämligen nöjd och oroade sig inte så mycket för framtiden. Men, delvis dolt för sig själv, började han gradvis ångra att han inte följt med Bilbo. Han kom på sig själv ibland, särskilt om hösten, med att fundera över de vilda landen, och märkliga visioner om berg han aldrig hade sett dök upp i hans drömmar. Han började säga till sig själv: “Kanske ska även jag gå över Floden en dag”. Varpå den andra halvan av honom svarade: “Inte än.”

Så fortsatte det, tills hans fyrtioår led mot sitt slut och hans femtionde födelsedag närmade sig: femtio var ett tal som på något sätt tycktes honom betydelsefullt (eller olycksbådande). Det var i alla fall i den åldern som äventyret plötsligt drabbade Bilbo. Frodo började känna sig rastlös och de gamla stigarna kändes alltför ingångna. Han studerade kartor och undrade vad som låg bortom deras kanter: på kartor tillverkade i Shire fanns mest vita tomrum bortom dess gränser. Han började ströva längre och längre bort och allt oftare på egen hand, och Merry och hans andra vänner iakttog honom bekymrat. Ofta såg man honom vandra och samtala med de främmande vägfarande som började dyka upp i Shire vid den här tiden.

Tyckte det såg bra ut. Man störde sig inte på att det stod Baggins och Hobbtuna var ett bra namn.
Väl skrivet!

Tack!

Kanske ändå ska tillägga att jag inte hade tänkt ha kvar Baggins och Shire, utan bara lät dem stå tills jag kom på något genialiskt...

Och så kan jag inte ta åt mig äran för Hobbtuna (det var antingen Kamelen eller Lindir på Skalmans forum, som kom med idén).

Ok. Men det störde faktiskt inte så mycket som jag hade trott. Texten flöt fram.

Bra arbete! Texten kändes naturlig.

Mycket bättre än Ohlmarks.

Några små invändningar har jag:

• Översättningen av "fireside-story" till "saga som berättades vid eldstaden" är ju lite otymplig. Jag kan egentligen inte tänka mig någonting tillnärmelsevis lika bra som "saga vid härden" - som i EA:s preliminära översättning (enligt de versioner av textens första del som återges i SvD 31/12 2003).
• Översättningen av "in the meantime" till "under tiden" känns inte helt bra. (EA:s "intill dess" klart bättre.)
• Vid översättningen av vad Frodo gjorde med Bilbos rykte ("began to carry on") känns "fortsatte" avigt för mig. Att han (som Ohlmarks skrev) "övertog" ryktet känns bättre.
• Och "väl bibehållning" måste bli "god bibehållning", tycker jag, eller också "att bibehålla sig väl".
• Sedan skulle jag vilja översätta "short of the mark" - beträffande namnet på Bilbos födelsedagsfest (Hundred-weight Feast) - till "inte fullt rättvisande" snarare än "långt ifrån sanningen".

Ja, och ska man vara petig borde det väl stå att äventyret hade drabbat Bilbo, hellre än att det "drabbade" honom (original: "had befallen").


Samma sak gäller "tweens" kanske?

Hundred-weight Feast
En av de enorma knepigheter som översättningen av Tolkiens text bjuder på, och som jag insåg först när jag såg texten här, är översättningen av "Hundred-weight Feast". Slår man upp hundredweight i ett engelskt-svenskt lexikon får man ju visserligen ordet centner. Men en centner har sett olika ut i olika länder och den poäng som finns i originalet - att en hundredweight är 112 pounds, motsvarande Bilbos 112 år - den faller fullständigt bort i svenskan. I Sverige var en centner 100 svenska skålpund eller 42,5 kg. Detta förklaras t.ex. i Nordisk familjebok där det också (utan att siffran 112 nämns) sägs att en engelsk centner (hundredweight) är 50,8 kg.

Min första tanke var därför att det borde vara bättre att försöka hitta något annat ord som på något sätt associerar till talet 112 - om inte annat "hundradussinfesten" eller något sådant. Fast samtidigt gör Tolkien naturligtvis en poäng också av just själva vikten (50,8kg).


Anmärkningen "that was short of the mark" antyder förstås att nämnda 50,8 kg understeg den mat och dryck som i själva verket sammanlagt bjöds.

Så vad göra?
Det minst dåliga är måhända att (som Danne och Ohlmarks) bara översätta rakt upp och ner till centner (=42,5 kg i Sverige), så har man åtminstone ett viktmått vilket, även om det inte exakt motsvarar det engelska, ändå duger utmärkt vad poäng nr 2 beträffar.

Ohlmarks försök att samtidigt rädda även poäng nr 1 genom att uttryckligen förklara att att en centner är 112 pund tycker jag däremot inte alls om. Inte nog med att den extra ordsvadan riskerar förta poängen. Det är ju direkt falskt, för svenska förhållanden, att påstå att en centner är 112 pund, då sanningen är att en centner är jämnt 100 pund (svenska [url=http://www.rootsweb.com/~swewgw/Fact/facdic02.htm#skålpund]skålpund[/url]). Jag ogillar lögner.


Ohlmarks mosar alltså för övrigt poäng 2 med den bakvända översättningen av Tolkiens "short of the mark" till "för storståtligt", samt utgjuter sig över Frodos småskurenhet att bjuda in "bara" tjugo gäster. (Han tyckte kanske att 50,8 kg mat och dryck var mer än 21 hobbitar skulle kunna sätta i sig, men det tror inte jag. )

Tack Mårten för berömmet och kommentarerna!

Jag måste bara få försvara mig lite: som jag skrev så befinner sig min text i ett tämligen oredigerat stadium, och många av de passager du anmärker på var jag personligen inte heller nöjd med. Håller dessutom med om att EA och även ÅO på vissa ställen fått till det mycket bättre (men jag försökte jämföra så lite som möjligt när jag översatte.

Dessutom är texten flera år gammal vid det här laget, och jag har blivit äldre om än inte visare än då...

Så, slut på försvar!



Jo, och många andra ord och namn (fast det kanske inte var så många fler i den aktuella texten...

Här kommer en till snutt, ur kapitlet "The Breaking of the Fellowship"... Min dialog lämnar en hel del att önska, tycker jag nu, vid en genomläsning.


Plötsligt väcktes han från sina tankar: en underlig känsla av att något befann sig bakom honom kom över honom, en känsla av att ovänliga ögon iakttog honom. Han rusade upp och vände sig om, men till sin förvåning såg han bara Boromir, och hans ansikte var vänligt och leende.

“Jag var rädd för din skull, Frodo”, sade han och kom närmare. “Om Aragorn har rätt och orker befinner sig i närheten, då skall ingen av oss vandra omkring ensam, och du minst av oss alla. Det är så mycket som beror på dig. Och mitt hjärta är också tungt. Kan jag stanna här och tala med dig en stund, nu när jag har funnit dig? Det skulle lugna mig. När man är så många blir allt pratande en ändlös diskussion. Men två tillsammans kan måhända finna visdom.”

“Du är vänlig”, svarade Frodo. “Men jag tror inte att det hjälper mig att tala om det. För jag vet vad jag borde göra, men jag är rädd att göra det, Boromir, rädd.”

Boromir stod tyst. Rauros dån ljöd ändlöst. Vinden susade i trädens grenar. Frodo rös till.

Plötsligt kom Boromir och satte sig bredvid honom. “Är du säker på att du inte lider i onödan?” sade han. “Jag vill gärna hjälpa dig. Du behöver råd i detta svåra val. Vill du inte höra mitt?”

“Jag tror redan jag vet vilket råd du vill ge mig, Boromir”, sade Frodo. “Och det skulle tyckas vara det klokaste, om det inte vore för den varnande rösten i mitt hjärta.”

“Varnande? Varnande mot vad?” sade Boromir skarpt.

“Mot att dröja. Mot den väg som verkar lättast. Mot att vägra bära den börda som är ålagd mig. Mot – nåja, om det måste sägas, mot att lita till människors styrka och sannfärdighet.”

“Ändå är det den styrkan som så länge har skyddat er i ert lilla land i fjärran, vare sig du vetat om det eller ej.”

“Jag betvivlar inte ditt folks tapperhet. Men världen förändras. Minas Tiriths murar må vara starka, men de är inte starka nog. Vad händer om de faller?”

“Då stupar vi utan fruktan på slagfältet. Men det finns ändå hopp att de inte skall falla.”

“Det finns inget hopp så länge Ringen finns kvar”, sade Frodo.

“Åh! Ringen!” sade Boromir, med lysande ögon. “Ringen! Är det inte ett underligt öde att vi skall lida så mycket fruktan och tvivel över ett sådant litet föremål? Ett sådant litet föremål! Och jag har bara sett den ett kort ögonblick i Elronds hus. Skulle jag inte kunna få se på den igen?”

Frodo såg upp. Hans hjärta blev plötsligt kallt. Han såg det underliga skimret i Boromirs ögon, men dennes ansikte var fortfarande vänligt och älskvärt. “Det är nog bäst att den förblir gömd”, svarade han.

“Som du vill. Det spelar ingen roll.”, sade Boromir. “Men får man då ändå inte tala om den? För det verkar som att du endast tänker på den makt den skulle ha i Fiendens händer: på dess onda uses och inte dess goda. Världen förändras, säger du. Minas Tirith faller om Ringen finns kvar. Men varför? Det vore naturligtvis så, om Fienden hade Ringen i sin ägo. Men varför, om den funnes i vår?”

Danne, absolut inte meningen att klassa ner ditt arbete. Jag förstår att du gjort det utan sidoblickar på andras. Inte heller inbillar jag mig att mina personliga kritiska synpunkter är någon absolut sanning. Och hade jag själv haft dådkraft och mod att göra och presentera en egen översättning skulle den utan tvivel innehålla minst lika mycket för andra att kritisera. Samtidigt kunde jag inte låta bli att kommentera och även jämföra, i synnerhet som just detta avsnitt (inledningen till The Shadow of the Past) delvis finns i t.o.m. två ytterligare versioner att jämföra med.

Borde dock också ha sagt att jag tycker din översättning av "for a year and a day" till "i år och dagar" slår inte bara Ohlmarks utan även (i synnerhet) EA.

Mitt övergripande intryck är att din översättning är mycket bra, rak och ändå väl flytande (mycket bättre än Ohlmarks som sagt).

Tack än en gång!

Måste bara förtydliga: jag trodde inte heller att du rackade ner på texten, utan ville bara klargöra att jag, om jag hade fortsatt, skulle ha ändrat en hel del. Som det nu är finns det en hel del passager som inte riktigt känns som idiomatisk svenska, eller som känns klumpiga.

Jag tackar alltså igen för dina synpunkter, och de kanske till och med får mig att börja pilla lite med översättningen igen, även om det känns en smula meningslöst...

Jag tycker för min del att det är ganska liten uppståndelse inför nyöversättningen än så länge. Jag och många med mig har plågats med Ohlmarks i åratal och spekulerat i hur det "borde" göras. Nu när det äntligen händer så tror man knappt att det är sant -- det känns lite som science fiction (eller kanske snarare fantasy).

Vad omröstningar beträffar så ska det sägas att både dessa och övrigt som skrivs här kan påverka översättningsarbetet eftersom nästan alla som är inblandade tittar in här ibland (Danne och Martinus är med i faktagranskarnas referensgrupp) -- jag själv inte minst. Erik Andersson har också läst en hel del här.

Jag kanske ska säga att detta nu har rättats till; det kommer att stå "i år och dagar" i "Ringens brödraskap" (ja, så mycket tycker jag att man ska kunna avslöja).

Aha, ännu en litet avslöjande. Vad det lider kan vi kanske pussla ihop hela den nya texten.


Jag är också lite förvånad över det. Var är alla? Finns det något annat och bättre forum än Tolkiens Arda, som jag har missat, där man diskuterar översättningen för fulla muggar?