För den som orkar läsa!
Olórin skrev:
Han sitter på sin tron men bara om han är ett subjekt. Om ringen är subjektet så blir tronen ringens vid "sin" och då "måste" tronen benämnas som "hans", precis som Sumsar konstaterar.
Man skulle ju ibland önska att regeln vore så enkel, men så är tyvärr ingalunda fallet.
För att studera saken litet djupare har jag lusläst vad Erik Wellander skriver i sin gamla klassiska språkbibel
Riktig svenska (en av 1900-talets mest inflytelserika och åberopade böcker vad gäller korrekt språkbruk). Han ägnar inte mindre än 18 fullmatade sidor åt bara denna fråga om hur man väljer mellan
sin och
hans, så det går inte att sammanfatta så enkelt ...
Dock kan jag nämna att han nämner ett stort antal fall där
sin måste syfta på subjektet; där
hans/hennes och
sin är nästan synonyma; där
hans men inte
sin syftar på subjektet; och slutligen där båda är möjliga men ger en viss nyansskillnad i meningens betydelse (beroende på att syftningen blir smalare eller vidare).
Den lättaste typen av undantag, där man använder
sin om det syftar på satsens subjekt men
hans om det syftar på något annat än subjektet, är meningar med
infinitiver i den separata ordgruppen (förutsatt att dennas huvudord inte är samma som huvudsatsens subjekt), t ex: "Han såg Mörkrets furste sitta på sin tron". Regeln är då att
sin syftar på infinitivens subjekt. Vill man syfta på subjektet använder man i stället
hans: "Han såg Mörkrets furste sitta på hans tron", eller för att göra det tydligare: "Hon såg Mörkrets furste sitta på hennes tron".
Nästa variant han nämner är meningar där ordgruppens predikatdel är ett
particip eller ett
adjektiv. Några av hans exempel är där: "De fann hövdingen sittande i sin hydda", "Vi träffar den berömde mannen på däcket, omgiven av sina sekreterare".
Tredje varianten är meningar där ordgruppens predikatdel är "ett
substantiv, som betecknar en handling, ett skeende, ett tillstånd eller en egenskap, vartill tänker ett subjekt. Syftar possessivpronomenet på detta subjekt, bör det vara
sin". T ex "Det står i Winston Churchills minnesteckning över sin fader" och "Chaplins bok om sin resa kom ut i det psykologiska ögonblicket". Alla dessa varianter har undantag, där man kan använda både
sin och
hans, men med olika betydelser som resultat (på ganska subtil nivå ...).
Den som vill träna sitt språköra kan t ex fundera på vad det är för skillnad i betydelsen mellan dessa, fullt korrekta, meningar:
"Boken skildrar makarnas liv på deras älskade Charlottendal" och
"Boken skildrar makarnas liv på sitt älskade Charlottendal" (där deras/sitt inte syftar på subjektet),
resp det omvända exemplet (där sina/hans däremot syftar på subjektet):
"Slottsherren har inbjudit oss till älgjakt på sina marker" och
"Slottsherren har inbjudit oss till älgjakt på hans marker".
Den mening vi diskuterar stämmer dock inte in på något av dessa tre fall, utan hör till en ännu mer komplicerad samling undantag (där ordgruppen inte innehåller "något uttryck för ett skeende eller en egenskap, vartill ett subjekt måste tänkas"). Det tydligaste fallet i denna svårdefinierade grupp är meningar med
prepositionsattribut i ordgruppen. I detta fall används då ofta
sin för att syfta på ordgruppens huvudord (dvs inte på subjektet). Eftersom detta är vad vi letar efter, återger jag här ett antal exempel ur Wellanders bok, så att den nyfikne kan läsa och jämföra, och se på vilket sätt dessa meningar kan tänkas skilja sig från vår omdiskuterade mening:
"Man kan skönja bilden av S:t Laurentius med sitt halster."
"Tavlan föreställer kejsarinnan Eugénie med sina hovdamer."
(Wellanders kommentar: "Det reflexiva possessivpronomenet
sina gör här
kejsarinnan Eugénie med sina hovdamer till en sluten ordgrupp, jämförlig med en "satsförkortning" sådan som
kejsarinnan Eugénie omgiven av sina hovdamer, där
kejsarinnan Eugénie klart kännes som subjekt. Skriver man i stället
Tavlan föreställer kejsarinnan Eugénie med hennes hovdamer, så kommer det oreflexiva pronomenet
hennes att genom sitt syntaktiska beroende av satsens subjekt liksom upplösa den slutna ordgruppen och gör även
hovdamer mera direkt beroende av predikatet [...]
Med sina hovdamer betyder, att kejsarinnan är huvudpersonen, som befinner sig i kretsen av sina hovdamer,
med hennes hovdamer betyder ungefär detsamma som
och hennes hovdamer.)
"Salen var full av studenter med sina flammor" resp
"Salen var full av studenter med deras flammor"
(Samma skillnad som ovan - den senare meningen betyder ungefär "... studenter och deras flammor".)
För att komma med ett ännu mer komplicerat exempel har denna mening tvetydig syftning:
"När chefen kom in på kontoret, fann han endast en ung flicka vid sin skrivmaskin".
Sin kan syfta på antingen chefen eller på kvinnan, medan man också skulle kunna skriva "... flicka vid hennes skrivmaskin". Betydelsen är dock inte riktigt densamma.
Den ungefärliga "regel" han föreslår i dessa fall, som också borde vara tillämpbar på vår mening, är:
"Om prepositionsuttrycket mera attributivt ansluter sig till sitt huvudord, så framträder benägenheten att rätta pronomenvalet efter detta, om det åter mera adverbiellt hänför sig till satsens predikat, så rättar sig pronomenvalet efter satssubjektet."
Detta torde innebära att formuleringen "En ring för Mörkrets herre på sin mörka tron" innebär att "på sin mörka tron" är en generell beskrivning (attribut) av Mörkrets herre (dvs han har som egenskap eller för vana att sitta på sin mörka tron), medan formuleringen "En ring för Mörkrets herre på hans mörka tron" innebär att "på hans mörka tron" är en bestämning som hänför sig till (den underförstådda) handlingen då han får ringen (dvs han sitter på sin mörka tron just då han får ringen).
Annorlunda uttryckt skulle man kunna formulera de två alternativen så här:
"En ring åt Mörkrets herre [som sitter] på sin mörka tron", resp
"En ring åt Mörkrets herre [medan han sitter] på hans mörka tron", med reservationen att tillägget inom hakparentes i det andra fallet i sig skulle göra att man måste välja
sin i stället för
hans, om man tar bort hakparentesen.
I detta fall tycker jag inte det är någon tvekan om att det är
sin som ger den i sammanhanget korrekta betydelsen.
Efter ytterligare ett antal ännu mer komplext vaga exempel (bland annat "undantag från ovanstående undantag" för den händelse det gör att man undviker missförstånd, t ex i meningen "Hon lät icke fästmannen sväva i okunnighet om sina känslor", där man för tydlighets skull måste skriva hennes - om det nu är det man menar ...), avslutar han så hela genomgången med följande tänkvärda ord:
"De anförda proven visa nogsamt, hur vacklande språkbruket är i valet mellan
sin och
hans. Även tränade författare stanna ofta i tvekan, och mången läsare bedömer säkerligen de ovan behandlade exemplen annorlunda än här skett. Det kan icke heller bli tal om bindande regler för alla särskilda fall utan endast om vissa allmänna synpunkter i pronomenvalet. Det är, som Rydqvist säger i sitt inträdestal i Vitterhetsakademien, omöjligt att 'i ett så ytterst svårt och grannlaga ämne, för de tallösa enkilda fallen stadga någonting allmängiltigt; helst om man ej vill förlora sig i en oändlighet av klyftiga föreskrifter och hårfina skiljemärken. Blick, smak, hand, fyndighet, övning, bliva aldrig överflödiga'."