Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Vad säger då recensenterna om den fjärde novellen, "Maken"? Två recensenter kommenterar den uttryckligen. Västerbottens-Kurirens recensent karakteriserar den som "en kvinnas malande eländesmonolog om underklassiga villkor". Ja, det är ett enda eländigt stycke. Det ska inte vara lätt att läsa.

Göteborgs-Postens recensent har lite mer att säga:


Arbeterska? Nej, hon är arbetarhustru. Är det inte politiskt korrekt längre att prata om arbetarhustrur?

Början av nittonhundratalet? Jag skulle spontant säga mitten av nittonhundratalet. Hursomhelst pekar det på ännu en svårighet med Anderssons noveller i den här samlingen. Det är ofta svårt att bestämma när de utspelar sig. Kamelen var inne på det angående "Tysken", och det finns fler kluriga dateringsproblem i samlingen.

Poängen då? Ja, jag ser en helt annan poäng än den Landström lyfter fram.

Rasmus Landström har skrivit boken Arbetarlitteraturens återkomst (2020). Rekommenderas!

Andersson visar vad han går för i denna vackra runa över Maths Claesson (SF-bokhandelns grundare).
https://www.dn.se/familj/till-minne-maths-claesson/

Jag har läst färdigt hela Har du försökt stänga av och slå på igen nu. "Groggen", sista novellen i boken, tyckte jag var fin. (Med lite grann samma stämning som i runan jag länkade ovan, faktiskt.)

"Groggen" är min favorit i samlingen. (Den är ju ett slags runa.)

Jag undrar om det finns något slags reinkarnationstanke i verkets titel. Alla dessa människoöden från förr, det är vi. Så där var vi då, så här är vi nu. Vad är skillnaden? Är det egentligen någon skillnad? Se inte ner på det som varit, för då ser du ner på dig själv.

Det är en vacker tanke. Jag tar till mig även den titeltolkningen.

En mer uppenbar titeltolkning är väl annars en retsam blinkning till den moderna stadsbon som konfronteras med en landsbygd som inte funkar som han trodde. Fast den tolkningen kanske är för uppenbar.

Framförallt är den inte särskilt relevant för andra noveller i samlingen än "Tomten". Och protagonisten i den har inte bara problem med en landsbygd som inte funkar utan även med en bil som inte funkar. Okej då, den har även viss relevans för "Paradiset".

Jag tänkte inte bara på tillfällen när det sker en uttrycklig konfrontation mellan stads- och landsmentalitet inne i novellen, utan också på krocken mellan den moderne (av statistiska skäl företrädesvis stadsboende) läsaren och de svårtolkade historierna. Men okej, det är kanske inte bara en fnurra mellan stad och land, utan kanske i än högre grad mellan en modern läsare och dessa "omoderna" berättelser. Titeln är en blinkning specifikt till mig som inte begriper nåt!

Ja, den tolkningen köper jag direkt!

I den där podden säger Andersson att "den här diskussionen med stad och land är ju på något vis också kanske irrelevant för den här boken". Jag håller med. Yukiko Duke säger att "den ibland absurda humorn är aldrig på landsbygdsbefolkningens bekostnad". Jag håller inte med. Ta bara "Grannen"! Och "Maken" med sina göteborgsinflyttade bönder är ju en parodi på allt vad arbetarlitteratur heter, även om det enligt mig inte är huvudpoängen.

Jo, Andersson erkänner i podden att han själv har bidragit till förvirringen:

Varför kände jag så? Det var nog mest att berättaren säger så här:


Några riktigt tydliga tidsmarkörer i form av krig och andra större händelser noterar jag inte. Men att det hela utspelar sig i Sandarna och däromkring sägs mer eller mindre uttryckligt. Hade Sandarna varit ett område i Stockholm hade det säkert kunnat hjälpa mig att säkrare bestämma tiden. Men det är ett område i Göteborg. Jag känner en stark otillräcklighet. Är den här novellen skriven särskilt för göteborgare? Wikipedia upplyser mig ändå om att stadsdelen Sandarna "uppfördes på 1930- och 1940-talet" och att dess "kännetecken är de ljusa fyrvåningshusen med putsad fasad i funktionalistisk stil", vilket stärker min känsla en smula. Men vad fanns där före funkishusen?

Wikipedia föreslår som vidare läsning Lars Hesslinds roman Älska mej din jävel (2008), som är "byggd på Hesslinds barndom och uppväxt i barnrikehusen i Sandarna". Ja, varför inte? Nej, jag blir inte mycket säkrare vad gäller tiden efter att ha läst Hesslinds bok. Men romanen fungerar som ett utmärkt korrektiv till Anderssons arbetarskildring!

Lyfter på hatten för hur ambitiös du är i dina Andersson-studier!

Den berättande makan grundar väl. Det hela är mycket logiskt, men ändå hoppade det här upp och bet mig i näsan (min kursivering):


Eftersom novellen heter "Maken" måste det här anses vara dramats egentliga slut. Den kvarvarande halvsidan eller så är närmast att betrakta som en kortepilog. Och det är svårt att inte se slutet som en replik till klassiska kärlekshistorier som Anna Karenina, Den allvarsamma leken, Borta med vinden och, naturligtvis, Maken.

I "Systern" sitter en av kontrahenterna, Johannes, på ett konditori och läser en bok när en kompis från förr, Leif, dyker upp:


Begriper man något mer om man läst den bok Johannes läser? Har man läst den vet man till att börja med att det är Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan (1935). Det ger viss hjälp att bestämma tiden. Vad Leif minns av boken säger även något om Leif. Den episod han minns är bara en krumelur i bokens utkant. Boken handlar om vad det blir av ett antal, främst två, unga människor som flyttat in från landet till stan. Jo, en viss tematisk likhet finns med novellen. Den dramatiska Kungsgatan kan sägas bilda en storskalig fond till det stilla samtalet om vad det blivit av Leif och vad det blivit av Johannes och hans syskon. Ja, boken är betydligt mer dramatisk. Tabubelagda ämnen som prostitution och könssjukdomar är centrala. Den kvinnliga huvudpersonen, en statarflicka, blir i stan gatflicka. Den manlige huvudpersonen, en bondson, blir först posttjänsteman men finner till slut sin plats i stan som byggarbetare. Frågorna hopar sig. Varför läser Johannes den här boken just nu, ett antal decennier senare? Begriper han mer av den än Leif? Har Leif rätt i sina förmodanden om Johannes? Och den centrala frågan: säger Johannes hela sanningen om Ingamaj? Nej, Kungsgatan ger inga definitiva svar på dessa frågor och man kan ställa sig dem utan att ha läst boken. Jo, Kungsgatan ger ett möjligt svar på den centrala frågan, ett svar som man förmodligen inte hade övervägt utan referensen. Det får Andersson leva med, oavsett om det var meningen eller inte. Fast kanske är det bara som Johannes säger och inte mer. "Systern" kan då läsas som en replik till Ivar Lo.

Vad säger recensenterna då? Vi bestås ett par slarviga kortreferat på ett par rader vardera. Men mer intressant är DN-recensentens allmänna omdöme att Andersson är "en lika medveten som skicklig förnyare av västgötaklimax". Det syftar nog främst på "Systern".

Jag läser för tillfället en samling essäer av C. S. Lewis. Något Lewis skriver fick mig tyvärr att tänka på Anderssons bok:



* Lewis. "Hamlet: The Prince or The Poem?" I Selected Literary Essays (s. 103)