Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Här är en tanke jag bara slänger ur mig, apropå ingenting särskilt: Var inte nazgulerna rätt ynkliga egentligen?

Jag menar, de skall ju föreställa überondingar och "Saurons mest fruktansvärda tjänare". Men först kommer en av dem travande uppför Kullen och har ett hövligt samspråk med gamle Guffarn Gamgi och finner sig i att bli avspisad, allt medan Frodo med Ring och allt är bara några meter bort i andra ändan av gatan. Och sedan misslyckas samme nazgul (eller är det en annan?) med att hitta Frodo ute i skogen när han ligger och trycker bara några meter bort. Påstås de inte kunna känna Ringens närvaro?

Vid färjan hittar nazgulen tydligen deras spår, och borde väl fatta att dess villebråd alldeles nyss har korsat älven. Men inte fasen låter han sin kuse simma över, fast han då hade kommit ifatt Frodo och gänget redan samma kväll. Nej då, han tar snällt och rider en tre mils omväg över bron! Kanske lika bra det, annars hade han väl fått spö...

Vid Bri är de flera stycken stora stygga nazguler samlade på ett ställe, och har Ringen inom räckhåll. Och vad gör de? De nöjer sig med att andas lite småelakt på Merry och låta sina underhuggare hacka sönder några dunbolster.

Vid Väderklint är de hela fem stycken (tror jag, va?) med anförare och allt, men låter sig köras bort av en ensam utbygdsjägare med vedklabbe och brutet svärd, trots att de den här gången bokstavligen har Ringen inom räckhåll. Och sedan låter de samme jägare leda fyra förvirrade hobbitar, varav en gravt skadskjuten, irrande genom vildmarken i några veckor utan att ha vett att uppbringa dem. När de väl får tummen ur och gör ett försök är det för sent, då är Ringbäraren skyddad av en ensam alv (och samme jägare med sin vedklabbe), och då går de förstås bet. (Trots att Häxis tydligen kan förstena Frodo och bryta hans svärd på tjugo meters håll med en enda gest. Men att använda den kraften till något konstruktivt, det går förstås inte.)

Och i resten av boken, när de väl hämtat sig från sin "badolycka", gör de väl i princip inget väsen av sig alls. En av dem lyckas få sin ridödla skjuten, en annan har en liten flyguppvisning över Döda träsken, men annars syns dessa "fruktansvärda" ondingar knappt till förrän deras anförare på Pelennor får brallorna neddragna av en halvlängdsman och en flicka.

Nazgulerna - mycket snack och lite verkstad?

Håller till stora delar med dig om att nazgûlerna var mindre kraftfulla i sina handlingar än hur de beskrivs i texten, men ser det lite annorlunda än du gör, Kamelen. Att de var mindre mäktiga i början av boken har väl dels att göra med att de inte ville avslöja att de var där, dels kanske att Tolkien inte bestämt sig för hur pass mäktiga de senare skulle visa sig vara (tänker här att den sniffande nazgûlen som missar Frodo inte hade samma känsla för ringens närvaro som Tolkien senare bestämde att de skulle ha, beroende på att det var något som skrevs ner i ett tidigt stadium som inte reviderades senare, eller att just den nazgûlen hörde till de mindre mäktiga av de nio. Khamul hade kanske bättre känsla för ringens närvaro etc). Vatten var de rädda för, och vid vadstället är det främst alvfurstenärvaron som avgör, men även eldarna. Glorfindel bör inte underskattas här, även om det var osäkert om det var den forne balrogkämpen det handlade om då, eftersom Tolkien inte bestämt sig riktigt ännu.

När Gandalf möter Häxmästaren i Tirith är det tydligt att makten hos den senare är mycket stor. Det kan bero på flera saker: närvaron till sin stad (Morgul) och till Sauron, samt det mörker som råder fram tills gryningen och rohirrims ankomst, men nazgûlens makt måste ändå ha varit mycket stor. Även i det avgörande ögonblicket är det ju små tillfälligheter som avgör, snarare än att nazgülledaren är svag.

Jo, de känner av Ringens närvaro. Men det finns inget som tyder på att de med säkerhet vet var den finns om den så bara är några meter bort (kanske undantaget Häxmästaren och Khamul).




De kan inte ta sig över vatten. Endast häxmästaren undantagen.


Aragorn förklarade att det inte är deras sätt att angripa ett värdshus fullt med folk i när de har de Eriadors långa mil på sin sida...


De blev väldigt överraskade av att de möttes med motstånd. Frodo var en hårsmån ifrån att träffa Häxmästaren (och inte bara kappan). Frodo uttalade också namnet "Elbereth" som tydde på att han var i förbund med högalverna.

Återigen, de kan inte pejla in exakt var Ringen finns och den terräng Aragorn förde hoberna igenom kan inte hästar korsa.



Sånt där snack hade fått Grishnak att gnissla tänder:



Förresten hade Sauron stor nytta av dem hela tiden, vid Minas Tiriths belägring och vid Svarta Porten inte minst. De var anledningen till att många soldater deserterade när de marscherade mot just Svarta Porten.

Förresten var Eowyn ingen liten flicka direkt och Häxmästaren var just i färd med att döda henne. Hade det inte varit för Merry hade den dagen slutat helt annorlunda. Häxmästaren krossade dessutom Minas Tiriths port.

Egalmoth, nog kunde väl nazgûlerna korsa vatten om de måste. Annars skulle de haft svårt att förflytta sig i Midgård. Jag tänker mig Häxmästaren stå vid en flodstrand och ropa till de andra: "Men kom nu för hundra gubbar!", och de andra svarar "Det går inte, vi måste rida runt!"

Men nazgûlerna gillade uppenbarligen inte vatten, vilket man måste hålla med om var rätt mesigt. Enligt Christopher (DFSB: Jakten efter ringen) hade Tolkien svårt att förklara deras fobi, när de uppenbarligen inte hade något problem att ta sig över en massa floder på sina resor. I samma passage står det att nazgûlerna inte ville röra vid Baranduins alvvatten, och att Khamûl visste att Ringen färdats över floden, men att dess vatten var ett hinder för hans förmåga att känna vart den tog vägen. Så man kan ju tänka sig att alvrelaterade vattendrag som Baranduin och Bruinen var specialfall.

Hur som helst så kunde inte göra det annat under speciella omständigheter (Häxmästaren närvarande?). Anledningen till att Sauron angrep Osgiliath dessförinnan var delvis för att säkra en flodövergång för Nazgûlerna. Om Häxmästaren inte hade varit på plats vid Bruinen är det faktiskt oklart om de andra hade vågat korsa floden. Inledningsvis, i Jakten På Ringen, var Sauron tveksam till att använda sig av Nazgulerna flera skäl, varav det ena skälet var problemet med floderna.

Tolkien skrev dock att det var svårt att upprätthålla denna distinktion (hur de t.ex. tog sig över vadet vid Tharbad osv. men inte Baranduin). Dessutom ska Häxmästaren ha ridit med de snabbaste paret, så hur de övriga tog sig över vadet utan Häxmästarens hjälp är mer oklart. Nazgûlerna (med Häxmästaren som konstant undantag) hade också lätt att bli förvirrade och hamna på villovägar.

Kan delvis hålla med Kamelen, och jag har gjort samma observation tidigare. Men om man gör ett plus/minus konto så väger Nazgûlernas starka egenskaper över.

Plus:

# Odödliga, om man bortser ifrån Merrys klinga*.
# Formidabla krigare. Endast mycket mäktiga kan stå dem emot.
# Fyller deras fiender med fruktan som kan avgöra stora slag.
# Känner av Ringens närvaro och deras fiender.

Minus:

# Betydligt svagare i dagsljus och när de inte är samlade.
# Kan bli förvirrade och har svårt för vatten och eld (Häxmästaren undantagen).

Sammantaget så var de Sauron till stor nytta. Att hoberna kunde gömma sig med en Nazgûl bara några meter bort, innan de lämnat Fylke, stämmer ju egentligen inte eftersom Nazgûlen flydde när Gildor med följe störde honom. Han hade förmodligen upptäckt dem annars.



* "No other blade, not though mightier hands had wielded it, would have dealt that foe a wound so bitter, cleaving
the undead flesh, breaking the spell that knit his unseen sinews to his will".

Häxmästaren tycker jag inte är speciellt mesig, vad de andra anbelangar - ja de är kanske en smula tunna , men man får inte glömma att det hade varit svårt att skapa allt för mäktiga varelser om man vill göra historien trovärdig . Kanske är det tvärtom att Aragon är oproportionellt mäktig och det är därför nazgûlerna verkar svaga .

Jag tycker inte att man ska underskatta Aragorn. Enligt min uppfattning var han en av de mäktigaste människorna som existerat (både maia-blod och högättat alvblod i ådrorna!) och kunde nog mäta sig med vilken som helst av nazgûlerna utom Häxmästaren, som dock knappast ägde samma viljestyrka. I "DFSB" (Katastrofen på Glitterfälten) nämns ju likheten mellan Aragorn och Isildurs son Elendur, som ansågs tillhöra de ädlaste av Elendils ättlingar. Aragorns orädda försvar av hobbitarna på Väderklint var nog rätt skrämmande för nazgûlerna, som var vana vid att folk sprang all världens väg när de kom. Jag tror att även Häxmästaren fann det klokast att hålla sig borta från den där ilskna, eldviftande typen tills han hade alla nio nazgûlerna bakom sig.

Gandalf sade i och för sig att inte ens Glorfindel och Aragorn kunde stå emot alla nio svarta ryttarna på en gång. Men han lägger till "till fots", vilket jag tycker är kul, för då inbillar jag mig att de skulle haft en chans om de också varit beridna. Och man mot man tror jag bara Häxmästaren (med sin fusk-profetia) hade klarat av Aragorn.

Pellegrino:

Glorfindel- A knife in the Dark.

Glorfindel var alltså mycket mäktig i och med att han drev bort Häxmästaren vid ett av de två tillfällena, då de övriga fyra följde efter Gandalf och sedan begav sig till vadstället:

Gandalf- The Council of Elrond.

Dock så var ju Glorfindel beriden vid det tillfället också. Men det är tydligen så att Häxmästaren behöver eskort av flera Nazgûler för att kunna mäta sig med Glorfindel.

Jo, Glorfindel har ju vanan inne när det gäller att skrämma Häxmästaren. Jag gillar verkligen partierna i Tolkiens verk när den "goda sidans" elit sopar banan med mörkrets makter trots numerärt underläge. T.ex. när noldor mosar orcarméer på löpande band i Beleriand, eller när Theodens riddare skär som en kniv i mjukt smör genom Haradrims led. Det finns en "kompetensromantik" som jag uppskattar: den goda sidans krigare och hjältar är fåtaliga, vapenskickliga, hårdföra och modiga, medan ondskan är beroende av ett stort numerärt övertag och blir utklassad man mot man. Gandalf säger i "The last debate" något om att "det finns namn ibland oss som är mer värda än tusen järnklädda ryttare", vilket säger vad det handlar om. Han och Aragorn skulle tillsammans kunna stå emot en hel armé, och för Glorfindel är de fruktade nazgûlerna bara mentalt underlägsna hejdukar.

Aragorns viljestyrka är för övrigt min favoritegenskap hos honom: jag får gåshud när han står emot nazgûlerna på Väderklint, när han får med sig de dödas armé till Pelargir, och när han skrämmer språkröret bara genom att hålla fast hans blick. För att inte tala om när han vrider palantiren ur Saurons grepp. Vilken kontroll över sin rädsla den mannen har!

(Jag vet naturligtvis att i verkligheten är det där med riddarromantik, rättrådighet och så vidare bara sagor. Riddarna använde sin vapenskicklighet till att plundra, inte till att besegra ondskan och försvara de svaga. Men idealet är ändå vackert, även om verkligheten såg annorlunda ut.)

Jag råkade hitta ett utdrag ur Letters där Tolkien specifikt kommenterar just det här med nazgûlernas bristande förmåga. (Även om han inte använder ordet "mesiga". ) Brevet, nr 210 daterat 1958, består av ett antal synpunkter på ett (av allt att döma ganska värdelöst) filmmanus han har fått sig tillskickat.


Det är alltså inte meningen att de skall vara särskilt mäktiga, i synnerhet inte i början av historien. (Fast lite biffigare tycker jag att de borde kunna vara. Eller åtminstone lite mer skrämmande. Jag menar, en av dem har ju som sagt en hövlig konversation med Gamgi den äldre och låter sig avspisas. Det tycker jag är att ta deras kraftlöshet till underdrift.)

Sedan undrar jag om det inte också finns en särskild poäng med att inte ta Ringen från Frodo på Väderklint. Nazgûlerna vill nog inte ta Ringen - de vill ta Frodo, med Ring och allt, med sig till Mordor, för att Sauron vill plåga och utfråga honom personligen. Och om han har hunnit bli en vålnad själv på vägen (vilket de tror är oundvikligt efter att ha stuckit honom med bästa kökskniven) så är det ju desto bättre. Kanske är det rent av så att Sauron inte riktigt litar på att ens de nio skall ge ifrån sig Ringen frivilligt när de väl tagit den, utan har givit instruktioner att de inte får ta Ringen utan bara hämta dess bärare?



Instämmer! Jag känner också en barnslig förtjusning vid de partierna. Och det är för övrigt ännu ett kvitto på Tolkiens storhet. Hur många böcker klarar att fortfarande väcka sådana känslor efter tjugonde, trettionde läsningen?

Om man tolkar Glorfindel bokstavligen så finns det visst fog för det du säger.
-Flight to the Ford.

Likaså...


Flight to the Ford

Men det var Ringen de var ute efter först och främst var så säker =)



De var helt underkastade Sauron, även Häxmästaren (ska stå i Jakten på Ringen har jag för mig).