Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Jag håller på att läsa igenom triologin för första gången efter att ha läst silmarillion, DFSB och SFM just innan och tänkte på detta med att böckerna ska få mer djup när man har detta i bakhuvudet. Och medan det förstås är helt sant så undrar jag lite över så pass få dessa referat till speciellt valarna, valinor, Illuvatar etc är egentligen. I de äldre berättelserna var de ständigt närvarande i folkens liv känns det som, men i Ringarnas herre nämns Valinor och dess invånare mer luddigt såsom något oidentifierbart. Detta kan förstås vara för att kunskapen försvunnit lite från Midgård men borde inte tex Gandalf och Saruman som faktiskt är maior och har kommit från väst tala mer specifikt om detta. Det verkar som om åtminstone Gandalfs minne om sitt förflutna är väldigt luddigt. Känslan jag får är att medan det finns många referat mot Silmarillion så är det ändå inte i närheten av så mycket det skulle kunna ha varit. Någon som har en tanke kring detta?

Vad gäller maiars uttalanden om sitt gudomliga ursprung, förklaras väl det av deras hemliga uppdrag? Det var ju inte meningen att alla de mötte skulle tro att de var annat än människor. Huruvida Saruman sa något om det är svårt att säga något om, då väldigt lite av vad han sa finns beskrivet. Gandalf hänvisar ju luddigt till sitt ursprung, men talar inte öppet om det.

Valars närvaro märks i alvernas sånger, men jag håller med dig om att de känns rejält avlägsna i övrigt. Eftersom det bara var de äldsta bland alverna (och enterna?) som kunde minnas dem, blev de med tiden säkerligen allt mer perifera för människor och andra kortlivade folk. Det verkar främst vara de som hade nära kontakt med alver (ie Aragorn, Frodo etc), och därmed lärt sig äldre historia, som öppet åkallade valar vid fara.

En delförklaring är väl att Tolkien inte helt hade satt samman exakt hur Silmarillion skulle hänga ihop med LotR när han skrev den sistnämnda.

Om man bortser från detta och försöker finna en "inom-Arda-förklaring" blir det svårare. Självklart kände Gandalf och Saruman till detta mycket väl, men jag tror att de båda har en känsla av att valar har mycket lite med Midgård att göra. Valar har ju distanserat sig från Midgård genom att kröka vägen och det görs tydligt vid Elronds råd att ringen inte kan skickas västerut, eftersom valar inte skulle ta emot den. Stycken som detta tycker jag talar för att istari allihopa börjar känna att avståndet är väldigt stort till sitt gamla liv och börjar "leva sig in" alltmer i Midgård. Sen får man inte glömma att de, även om de var maiar, hade levt länge på östsidan havet, vilket självklart bör ha sin påverkan.

Många av legenderna från Beleriands krig levde förstås kvar hos alvhärskarna, särskilt Galadriel som var med i hög utsträckning. Även Elrond bör känna till en hel del om sin ättelinje bakåt. Annars tror jag dock att det plötsliga brottet med den gamla världen, då Beleriand sjönk i havet, gjorde att mycket av det gamla rycktes ur folks medvetande. Människors liv är så korta att saker snabbt förpassas till legender och sedan glöms. Om en del alver dog vid katastrofen och många bland de alvfolk som var framträdande i krigen seglade västerut direkt kan det mycket väl ha uppstått en klyfta i det kollektiva minnet. Många av de alver som fanns kvar hade inte befunnit sig i centrum och hade då endast andra- eller tredjehandsinformation. Sedan kan man tänka sig att det traumatiska i Beleriands sjunkande i havet helt enkelt orsakar en borttränging i stor skala. Man vill börja om på en ny kula, helt enkelt.

Det finns goda rent litterära skäl. Det ligger en hel i de här kända orden:


Sedan har vi ju allt det där med religionens plats i LotR.

Medvetet eller omedvetet från Tolkiens sida, så äger skillnaden av kontakt med högre makter förr kontra nu stora likheter med Bibelns historier. Det känns som om folk blev kontaktade stup i kvarten av Gud; talande buskar, direkta ingrepp när fäder är i färd med att slå ihjäl sina söner, stavar som Gud förvandlar till ormar, hav som hävs undan osv.

Idag är det inte så mycket bevänt med den saken. Men det är klart. Bibeln tar bara upp någon enstaka historia. Sedan går det hundra år eller mer. Och så är Gud där och ingriper igen.
Det kanske han gör nu med, dvs t ex senast 1910 och så på nytt om en vecka? Vem vet. Och om det hände något gudomligt 1910, så har det ännu inte skrivits ner i bokform och blivit allmänt känt.

Betänk vilken liten plats Ringens krig har i Silmarillion. Högst några rader, trots allt som hände under den perioden. Så det mesta som hände i Midgård under första och andra åldern kändes nog också som ganska fritt från högre makter och ingår inte heller i Silmarillions kapitel.

Trots allt finns högre makter med på några ställen i tlotr. Bortsett från att huvudpersonerna samarbetar med maian Gandalf hela tiden, så möts Gandalf och Balrogen i en ren maia-envig. Det leder till att Gandalf en andra gång utses till att bege sig ner till Midgård för att avsluta det han har påbörjat, vilket är en direkt följd av ett beslut i Valinor (väl? Rätta mig om jag har fel.)

Vidare tror jag inte att vi vet i vilken utsträckning valar och maior är aktiva. Boken är skriven ur hobbitarnas perspektiv, medan Silmarillion är skriven ur Ilúvatars perspektiv s.a.s. Ulmo kanske är högst delaktig i Elronds förmåga att kontrollera vattnet i vadstället, eller finns det beskrivet hur han kan ha denna magiska förmåga?

Ja, det skulle ha varit intressant att veta mer om Valarnas del i händelserna kring ringens krig. Men det kanske står i någon bok som jag inte läst..

Det ligger nog en hel del i det ni säger. Det jag menar är snarare att ingen ens tycks känna till något namn på någon vala. Visst förstår jag teorin som Ohlmarxisten tar upp, men jag skulle i alla fall ha uppskattat ifall det fanns en än starkare koppling mellan silmarillion och ringarnas herre.

Fast här är det viktigt att tänka på att det som sägs av personer i boken främst har med bokens händelser att göra. Vad folk pratade om sins emellan vid sidan av händelserna i boken, vet vi inte. Valar nämns dessutom emellanåt, även om det inte är ofta. Att de åkallas vid kriser är likt hur många religiösa idag använder sig av gud/gudar när de tror sig behöva yttre hjälp.

Min uppfattning (ganska ogrundad, men det är så jag upplever det) är att tex en gondorian hade koll på vilka valar som fanns och vad de representerade. I hur hög utsträckning personen bad till dem, eller till en enskild favoritvala, berodde nog mest på personlig inställning och behov. Jag tror att alverna, särskilt calaquendi, hade bra koll på valar, och sjöng om dem ofta, medan många andra folk gjorde det mera sporadiskt. Något Tolkien undviker är religiösa kulter eller präster som uttalar sig. Jag tror att han medvetet avstod från att knyta religion och kult nära böckernas handling.

Vad gäller Elronds makt över Bruinen bör väl rimligen Vilya haft viss betydelse där? Jag tror inte att någon vala aktivt hjälpte till under 3e åldern.

Precis så tänkte jag med. Man kan se stora likheter mellan Bibeln och Tolkiens verk. Förr var Kristendomen oerhört stor, men nu är Bibeln endast en "Saga", och de flesta ber inte till Gud längre.
Jag håller med om att kopplingarna är väldigt "luddiga och/eller svaga", men jag tycker ändå det ger en väldigt bra bild mot verkligheten. Kunskapen dör allt eftersom.

Jag menar inte att Valar behöver ingripa för valarna har ju valt att inte lägga sig i händelserna i Midgård. Att de skickade istari var väl så långt de kunde sträcka sig. Men exempelvis skulle man kunna tänka sig att folk diskuterade valarna eller forna tiders händelser mer. Och varför undrar de inte vilka istari egentligen är? Jag har svårt att uttrycka vad jag menar för det sjungs ju sånger och berättas och diskuteras om den äldre tiden en del, men jag får ibland känslan att det borde ha diskuterats mer.

Betänk tex att Ärkeängeln Mikael kom för att hjälpa oss slåss mot en ond demon (såsom Gandalf mot Sauron) skulle vi då inte bli väldigt medvetna om och intresserade av den bibliska världsbilden även i en ateistisk värld som denna?

Jo, om vi visste att det var Ärkeängeln Mikael. Men folk vet inte att Gandalf är en maia. Det är väl som om t ex Nelson Mandela egentligen är Ärkeängeln Mikael. Vi pratade inte om den bibliska världsbilden när Nelson Mandela bekämpade apartheid, för det fanns inga synliga koplingar mellan honom och det bibliska.
Det här skriver jag som en tanke kring varför folk i Midgård inte pratar om valar, maior osv, inte som ett inlägg om vem Nelson Mandela kan vara.

Och det här motsäger inte på något sätt dina funderingar på varför folk inte pratar mer om valar och maior under Ringens krig. Snarare är det en reflektion över hur folk som faktiskt bodde i Midgård kan ha upplevt händelserna, till skillnad från oss som ju faktiskt sitter inne med en hel del faktakunskap och bakgrundsmaterial. Vi får inte glömma att vi har lättare än Midgårdianerna att se det hela ur ett historiskt/religiöst perspektiv. För dem är det här som mellanösternkrisen, attacken mot World Trade Center, motsättningarna mellan Israel och Palestina osv, dvs rena världshändelser. Det är makthavarna i världen i mycket högre utsträckning än våra olika gudar som är i fokus i diskussioner och mediabevakning.

Och låt oss göra koplingen Ringen - kärnvapen. Tolkien var mycket tydlig med att ringen inte var en symbol för atombomben. Men om vi leker med tanken att vår värld var en skriven saga, och där författaren lät "Sauron" locka alverna att avslöja hemligheterna med uran. Sedan smög han sig in i mörka tornet och tillverkade där sin egen atombomb: The One Bomb. Den magiska kraften i uran var skapad av gudarna och avslöjad för alverna av t ex Melkor.
Då skulle vi kanske tycka att det var konstigt att inte folken på jorden pratade mer om gudarna, nu när det gudomliga uranet hotade att ödelägga hela världen.

Kan denna tanke till viss del förklara varför Midgårds folk inte talar mer om valar/maior?

Ja det var en bra jämförelse!