(OBS! Många spoilers!)
Jag blev faktiskt inte alls lika irriterad denna gång som efter förra filmen. Kanske för att jag inte hade några som helst förväntningar och var beredd på vilken soppa som helst. När stadsborna i början av filmen sade att härskaren hade flytt “nedför Anduin” fick jag också anledning att ge upp mina referenser till det riktiga Tolkien-universat, vilket nog gjorde mig lite mer avslappnad inför fortsättningen.
Dol Guldur-scenen var inte så hemsk som jag fruktat; jag tyckte till och med att Galadriels badass-nuna när hon räddade Gandalf och förvisade Sauron var rätt underhållande. Annars har jag lite svårt för att manusgänget jämt ska försvaga Gandalf och göra honom oförmögen att klara sig själv. Istället låter de Legolas flänga runt på det mest horribla sätt: hänga under fladdermöss, rida på jättetroll, klättra uppför en kollapsande trappa och vara allmänt oövervinnerlig. Biobesökarna satt bara och suckade åt alla stolligheter som han råkade ut för.
En annan sak jag ogillar är detta eviga fokus på den vanliga människans umbäranden i krig. I LOTR-filmerna var det Rohan-befolkningen som fick springa omkring med smuts i ansiktet och ropa efter sina ungar bland en massa svärdsviftande orker. Här var det istället Esgaroth-folkets inräknande av borttappade familjemedlemmar som ägnades massa värdefull speltid vilken kunde ha utnyttjats bättre. Men jag gillade skarpt överlevaren Alfrid och hoppas att det går bra för honom i den förlängda versionen.
Själva femhärarslaget var rätt summariskt, och man fick ingen förståelse för dess växlingar. Först tyckte jag att alvernas och dvärgarnas förenade arméer var gigantiska, sedan var de helt plötsligt närmast utplånade, och till sist kom örnarna och en snabbt förbiskymtande Beorn och avgjorde tydligen striden, vilket jag knappast hade förstått om jag inte läst boken. Däremellan var det en massa hafsigt inklippta scener med rädda men tappert kämpande stadsbor och ändlösa slowmotion-strider mellan våra hjältar och jättefula orker, precis som man är van vid från LOTR-filmerna.
Lånet av sandmaskar från Dune för att motivera fiendearméns plötsliga uppdykande var inte så genomtänkt. Om orkerna nu kunde leja jättemaskar för att gräva tunnlar kunde de väl lika gärna låtit dem svänga några varv genom alv- och dvärgarméerna och göra mos av dem? Maskarna kändes helt omotiverade och man undrar om det har något med det kommande dataspelet att göra, för i filmen tillförde de ingenting.
Kärleksagan mellan Tauriel och Kili är nog bland det dummaste som hittats på i filmhistorien. Den som kläckte den idén måste verkligen haft ett horn i sidan till Tolkiens moralvärld och tyckt att den behövde en kulturrelativistisk uppfräschning. Fast varför inte ta ut svängarna ordentligt i så fall, t.ex. med en kärleksscen mellan Galadriel och en orc? Nåja, det kanske kommer i Extended Edition…
På den positiva sidan så hade jag aldrig direkt tråkigt under denna film; den var inte så lång och de sentimentala longörerna var barmhärtigt få. En del bra skådespelarinsatser fick vi också se, särskilt från Martin Freeman som samspelade bra med dvärgarna. Jag tycker också miljöerna är bra fångade, och avslutningens brygga till inledningen av LOTR var snyggt gjord. Sammanfattningsvis en fånig film, men underhållande och inte så pretentiöst långrandig som man blivit van vid från Team Jackson.
En parentes apropå Legolas skrattretande fladdermus-flygtur. Peter Jackson ska ju spela in Tintin - Solens tempel, och i boken finns det en scen där Tintin räddar Milou från en kondor genom att hänga i kondorens klor och använda den som fallskärm. Det är kanske därifrån Jackson fått idén.