Och här kommer min recension:
The Lord of the Rings Symphony
av Howard Shore
Medverkande: Kungliga filharmonikerna; dirigent: Howard Shore; Solister: Ann De Renais, Jesper Appelgren, Mia Lundell, Christian Engquist; Kör från Stockholms Musikgymnasium, elever från Adolf Fredriks Musikklasser
Plats: Konserthuset, Stockholm
Tid: Söndag 25 november, kl. 18:00.
Det var på sätt och vis en otacksam uppgift Kungliga filharmonikerna hade framför sig vid söndagens framförande av Howard Shores sexsatsiga Lord of the Rings-symfoni, även om orkestern överlag skötte sig ypperligt. Den del av publiken som befann sig i Konserthuset främst i egenskap av Ringenkonnässörer, är säkert vana vid den finputsade klangen från CD- och DVD-skivor. Å andra sidan uppvägdes detta säkerligen av den överväldigande upplevelsen att höra orkestermusik framförd av livs levande musiker. Då accepterar man säkert de få felspelningar och smärre misstag som kunde höras under kvällen. För den mer visuellt lagde visades också ett bildspel på skärmar, baserat på Alan Lees och John Howes teckningar och målningar.
Det tyder på nytänkande och ett strategiskt sinnelag att Konserthusdirektören Stefan Forsberg och Filharmonikerna öppnar upp för en bredare repertoar än brukligt. Att bjuda in Howard Shore under Stockholms filmfestival är förstås också taktiskt riktigt. Upphovsmannen själv stod, utan taktpinne, på dirigentpulten, och ledde orkestern – måhända hellre än bra. Att dessa trots Shores stela fäktande förmådde hålla ihop klang och komposition till en helhet säger mycket om deras lyhördhet.
Nu är det ju dock som kompositör Howard Shore främst bör bedömas. Hur står sig egentligen hans musik jämfört med det som vanligen spelas på Konserthusets scen? Rent kompositionstekniskt hämtar Shore inspiration från många olika håll, vilket väl är passande med tanke på den stora duk Tolkien målar upp i sitt Midgård. Grunden ligger i den inom filmmusiken förhärskande senromantiska stilen, med allt vad det innebär av ledmotivsteknik och svulstig dynamik, men Shore vågar sig även på utflykter i en mer modernt ljudande, klangbaserad värld. Shore behärskar ett stort spektrum, alltifrån den orkiskt hotfulla femtaktsfigur, som spelades med stor frenesi av orkestern, till mer sublimt och alviskt vackra passager. Flirtar med irländsk och indisk folkmusik förekommer också.
Som publik kräver man naturligtvis helt andra saker av ett symfoniskt verk, än av ett ljudspår till en film, där musiken framför allt finns till för att understryka det som händer på duken. Man kommer inte ifrån att Shores musik stundvis blir en aning rapsodisk till sin karaktär, och en del transportsträckor tyckte jag mig uppleva, framför allt i den avslutande satsen, då jag dessutom aningen började tröttna på Shores ibland något statiska mediantik. Jag undrar dessutom om inte ”symfonisk dikt” hade varit en bättre genrebeskrivning? Då kommer man undan en del av de formmässiga krav som man ställer på en symfoni.
Jag tyckte dock att det fanns en viss obalans i den musikaliska formen. Jag vet inte om det berodde på mina förväntningar, men jag upplevde det som att exempelvis den första satsen blev något av en snuttifierad ”greatest hits”-föreställning. I kontrast därtill kan jag nämna den andra satsen, som på ett mer organiskt vis växte fram, och som blev till en nästan fulländad musikalisk upplevelse. Kontrasten mellan de dissonanta stötarna under Moriapartiet (förstärkta av en mycket entusiastisk, gutturalt dvärgalik manskör) och det orientaliska klangerna under Lórienavsnittet fungerade mycket väl. I samband med andra satsen bör jag också nämna Jesper Appelgrens klara gossröst, som sände rysningar längs ryggraden i ett par vackra solopartier.
I övrigt imponerade den belgiska sångerskan Ann de Renais som gjorde entré efter paus. Hon uppvisade en röst, som med samma lätthet klarade av de svindlande höga och akustiskt nakna sopranpartierna, som den mer expressiva och Björkinspirerade ”Gollum’s Song”. Att så kunna växla från alvisk skönhet till gollumsk klagan är en imponerande bedrift. Lika bra lyckades inte den vanligtvis mycket begåvade mezzosopranen Mia Lundell, som blivit nedtvingad i ett altläge, och inte förmådde att gestalta det eteriska Caras Galadhon. Bland andra solopassager förtjänar särskilt ett antal flöjtinsatser och ett mycket vackert solo på engelskt horn att nämnas, samt inte minst konsertmästaren Magnus Ericssons spänstiga schvung i ”Concerning Hobbits”.
Filharmonikerna skötte sitt uppdrag med den äran. Särskilt stråket utmärkte sig genom sitt eleganta och vackra spel, men övriga sektioner gav oss också gedigna insatser, även om det ibland kunde märkas att hornstämman är av krävande art. Vi bjöds dock överlag på ett helgjutet framförande, som bara tappade något i slutet. Det var ett par oroliga minuter under ”Into the West”, när tempot hotade att helt slitas isär. Mandolinist (?), sångerska, Filharmoniker, dirigent och slagverkare var inte ense, och det var med lättnad man fördes bort i det fjärran Valinor av de avslutande skira orkesterklangerna.
Både Kungsholmens gymnasieelever och barnen från Adolf Fredriks Musikklasser imponerade stort, även om man märkte på de yngsta att det var en lång konsert, när de började skruva på sig i slutet. Orkestern var för tillfället utökad med ett antal mer eller mindre exotiska instrument: hackbräde, hardangerfela, balafon, gamelangongar och keltiskt klingande flöjter, ofta mikrofonförstärkta.
Just förstärkningen var kvällens stora brist. Konserthusets tekniker lyckades inte få solister och kör att smälta in i klangbilden, vilket gjorde att orkestern ibland hamnade alltför långt bak i ljudbilden. Dessutom gjorde man ett antal missar med att vrida upp volymen vid soloinpass. Jag vet inte om problemen berodde på ovana eller tidsbrist, men de störde definitivt helhetsintrycket.
Man lämnade dock Konserthuset med en stor känsla av tillfredsställelse, som jag misstänker att jag delade med större delen av publiken, att döma av de ovationer som mötte Howard Shore när han gång på gång applåderades in på pulten. Om man dessutom lyckats med att i ett längre perspektiv locka en ny publik till Filharmonikernas konserter vet jag inte, men jag misstänker att Stefan Forsberg är nöjd.
Betyg: 4/5
_________________ "Denna bok tillägnas farbror Kungen som genom sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland" -Tage Danielsson, 1964
|