Jag har en väldigt tvetydig inställning till filmerna. Jag både hatar dem och älskar dem. Det har jag alltid gjort.
Jag började läsa Sagan om ringen 1979, dvs ungefär samtidigt som Bakshis film kom. Jag minns inte hur långt jag hade kommit i boken när jag såg filmen.
Men den filmen gav mig inga bestående bilder till mina framtida läsningar av böckerna, vilka är oräkneliga.
Däremot minns jag att jag tänkte framför allt när jag såg P. Jacksons första film: Fantastiskt, att han har lyckats återskapa platserna precis som jag har tänkt mig dem!
Nu gäller inte det hela tiden eller överallt. Lothlórien tyckte jag genast var helt annorlunda än hur min bild ser ut. Jag ser en skirare och mindre dyster skog, samtidigt som den är större. I filmen "trängs" de runt några bastanta träd, även när de går till Galadriels spegel, en plats som för mig ligger kanske en kilometer från Caras Galadons centrum. Och varför envisas såväl filmmakare som bildkonstnärer med att avbilda hela Moria som väldiga salar? Mitt Moria är långa långa trånga trånga gruvgångar. Och plötsligt kommer de fram till salarna eller gruvschakten, och så nya gångar. Nåja.
Men det är inte det viktigaste. Det viktiga när jag såg första filmen var att han hade gjort rätt, för han tog miljöerna på allvar. Och han tog projektet på allvar. Första filmen är en mycket lyckad tolkning.
Men vad hände sen.
Enligt en intervju som jag hörde/läste 2001 (och alltså kan minnas lite fel) så utgick Jackson & co från publikreaktioner när de skulle forma film 2 och 3.
För att vara lite synisk och fördomsfull: De lyssnade alltså på en massa idiotiska hollywoodreaktioner, snarare än på oss trogna Tolkiendiggare. Så tillkom clownen Gimli, kärlekstramset mellan Aragorn och Arwen och de ändlösa ändlösa ääändlösa striderna till höger och vänster.
Trean fick 58 Oscar, eller nåt ditåt.
Enligt mig är tvåan rätt okej i jämförelse med trean, bortsett senile Trädskägge. (Faramirförändringen har jag lättare att uthärda, faktiskt.) Trean är hemsk. Den är inte ens bra dramaturgiskt. Början är seg. Möjligheten att träffa Saruman klipptes bort. Gollum blir ett mobboffer som inte alls har samma spännande djup och sorgsenhet som i tvåan.
Folk som visste att jag är Tolkien-fan, kom helt lyriska till mig efter att ha sett trean, och sa: Den var ju helt otrooooolig. Fantaaaastiskt.
Jag har faktiskt aldrig förstått det där. Som filmer är tvåan och trean inte värda mer än betyg tre respektive två, enligt mig.
Men som porträtt av Midgård är alla tre filmerna underverk. Jag ser dem fortfarande med behållning av det skälet.
Man kan ju alltid gå och koka kaffe när Gimli skuggboxas med spöken.