Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

17 Februari
26 Solmath

När de ätit sitt morgonmål tar Aragorn upp frågan. Dock har Frodo i egenskap av ringbärare samma beslut att fatta. Det är inte längre självklart att de alla ska fortsätta mot samma mål. Han ber att få vara ensam en stund och vandrar iväg för att bringa reda i tankarna. Nog vet han vad han måste göra, men han är rädd. Det står inte länge på förrän Boromir dyker upp och ursäktar sig med att han är orolig för Frodo, men snart har han styrt in samtalet på vägvalet, Minas Tirith och ringen. I sin iver att övertala Frodo tappar Boromir snart fattningen och hans innersta, brinnande längtan efter ringen lyser igenom. Frodo känner sig hotad och det med rätta för när Boromir inser att han inte kommer någonstans med övertalning kastar han sig fram för att med våld tillskansa sig ringen men Frodo sätter den på sig och försvinner.

I skräck rusar han uppåt tills han når Amon Hens krön och Seendets säte som är beläget där. Han klättrar upp och spanar ut över en vidsträckt värld som skvallrar om krig vart han än vänder blicken. Krig och fiender. Och ögat! Återigen sökande och famlande efter Frodo. I absolut sista stund blir Frodo medveten om att han fortfarande har ringen på. Han tar den av fingret och tycker sig kunna se hur fiendens arm missar honom på någon cm när. Med ens kan han se klart. Boromirs uppförande hjälper honom att fatta beslutet. Han ska lämna brödraskapet och bege sig till Mordor. Nu.

Under tiden funderar de andra över vad han kan tänkas presentera för beslut när han återvänder. Tiden går och de börjar bli oroliga. När så en kortfattad och tydligt skakad Boromir återvänder utan att kunna redogöra för vart Frodo blivit av ger de sig ut i skogen och letar. Många tankar far genom Sams huvud men så plötsligt går det upp ett ljus och han kan se hur Frodo tänkt. Insikten fyller honom med smärta och förtvivlan och kvickt som ögat vänder han tvärt om och rusar tillbaka till båtarna. Där kommer han ifatt Frodo just som han ska till att ge sig ut på sjön. Frodo blir frustrerad först. Han har fattat sitt beslut och han vill få det överståndet utan mer dröjsmål, men när han fått klart för sig att Sam inte alls har för avsikt att hindra honom, utan tvärt om tänker följa med till Mordor och att det dessutom inte finns något Frodo kan göra åt den saken byts frustrationen i lättnad och glädje.

De äntrar båten och styr ut på Nen Hithoel, mot motsatta stranden.
Det är 63 dagar sedan de lämnade Rivendell som Ringens Brödraskap, ett brödraskap som nu är splittrat…

Rosie Fallingleaf, för Arda vid Parth Galen.

(Okay. Nu har stunden kommit då jag måste välja väg. Mordor eller Minas Tirith… Naturligtvis måste jag följa ringbäraren och uppdraget. De andra får väl i alla händelser en ganska odramatisk sista etapp till Minas Tirith nu när ringen inte längre finns bland dem.)

Follow the ringbearer!

Of cause. "What's the good of Minas Tirith, anyway?" To me, I mean...

(citat: Sam)

Förhoppningsvis har vi en kvick reporter som hänger på Merry och Pippin. Men vore det inte attans kul om nån eller några fler vore på så att vi kan läsa deras öden parallellt för en gångs skull? *bedjande* Man kan ju vara så detaljerad man känner för.

Observera att reportern som är satt att bevaka Merry och Pippin skriver i Unga Tookars Klubb.

Ursäkta. Reportrarna ska det visst vara. Även Aragorn, Gimli och Legolas har visst fått bevakning.

Va kul att nå´n nappade!

Suveränt! (Har haft lite dåligt samvete för att jag inte tagit en av trådarna, men jag vet att jag skulle ha glömt bort den i tid och otid...)
Så du hittade din avatar tillslut, jättesnygg Rosie!

19 Februari
28 Solmath

Frodo och Sam irrar just nu omkring på Emyn Muils vindlande och svårframkomliga stenlabyrint. Deras försök att ta sig över den är inte särskilt framgångsrika och även om de hela tiden arbetar sig österut går det långsamt. Alldeles för långsamt. Och nu står de plötsligt vid randen av ett brant stup, för brant att ta sig nerför och förbi. Till råga på allt är maten slut och det enda de har kvar att leva av är lembas.


(...visst är den. Septemberlöv är bland det vackraste jag vet.)

20 Februari
29 Solmath

Den här dagen har de ägnat åt att försöka finna något ställe där de kan komma ner från den klippkant där de befinner sig. Deras ansträngningar har dock bara fört dem längre från den ursprungliga riktningen men nu har de åtminstone kommit till en plats där klippan är lägre och de beslutar sig för att försöka klättra nerför. Det är riskabelt, för klippväggen är brant och det är mörkt och disigt. Sam är inte alls glad åt idén men beslutar sig utan dröjsmål för att om det nu måste ske är det lika bra att få det överstökat. Så han hivar sig ganska oförsiktigt över kanten. Han blir dock tillbakakommenderad av Frodo igen som gärna ser att de tar en titt på branten först. Sedan frestar Frodo lyckan. Försiktigt släpper han sig nedåt och finner en liten avsats där han kan stå stadigt. Då plötsligt är en åskstorm över dem. En blixt fräser över himlen och knallarna fortpantar sig bland stenarna. Vinden viner. Men mitt i allt detta hörs också ett annat, betydligt mera skrämmande ljud. Skriket från en Nazgûl blandar sig med stormen och Sam faller skräckslagen framstupa på den kalla stenen. Frodo reagerar instinktivt. Han släpper taget, slår händerna för öronen och vacklar till, tappar balansen och kanar ner från avsatsen. Han har tur och lyckas landa på en bredare avsats några meter längre ner. Men till sin förskräckelse kan han plötsligt inte se någonting. Bara mörker. Utan syn är Frodo hjälplös där han står tryckt mot klippan, men då påminner sig Sam äntligen att han har ett rep i packningen. Han förebrår sig i diverse osande eder att han inte kommit på det tidigare men nu kan han i alla fall fira upp Frodo från klippavsatsen, och som genom ett trollslag är synen åter.

Ovädret upphör lika snart som det började och hobbitarna gör ett nytt försök att ta sig ner, men nu när de har ett rep till hjälp är det inte längre lika riskabelt. Väl nere tar Sam ett motvilligt farväl av sitt vackra alvrep som med en stadig knop sitter fast däruppe. Men till bådas förvåning kommer repet singlandes ner och Sam ser förundrat på det, övertygad om att det kom för att han kallade på det.

En stund senare kastar de sig utmattade ner för att vila, men så upptäcker Frodo något. Nerför bara klippväggen kommer en figur kravlandes som tycks ha gripförmåga som en fluga. Gollum! Tysta sitter de och avvaktar. När så Gollum tappar fästet och faller är Sam över honom på ett ögonblick. Han har dock underskattat Gollum som snabbt får övertaget och låser fast Sam i ett hårt grepp. Frodo drar Sting och placerar svärdet på Gollums hals och under stort jämmer och mycket kvidande tvingas han släppa Sam. Frodo kräver att Gollum ska stanna hos dem och hjälpa dem hitta vägen, men Gollum väser, fräser och pladdrar och visar tydligt sin ovilja. Vid första bästa tillfälle gör han ett flyktförsök vilket resulterar i att de binder honom runt foten med repet. Det fungerar inget vidare. På något sätt tycks det lena alvrepet skada Gollum som kvider och tjuter mer än vad som går att uthärda. Men Gollum svär en ed vid sin älskade; han lovar att alltid tjäna sin älskades herre, och det räcker för att Frodo ska våga lita på honom och han ber en motvillig Sam att ta bort repet.

Nu blir Gollum som förbytt. Helt plötsligt är han hjälpsamheten själv och han kilar genast iväg för att leda de uttröttade hobbitarna ut ur Emyn Muil. De behöver egentligen vila, men Gollum tänker inte utsätta sig för solsken så om de ska komma någonstans är det nu under natten de måste passa på att gå.

Rosie Fallingleaf, för Arda på Emyn Muil

21 Februari
30 Solmath

Så gryr morgonen och Gollum vägrar gå längre. Den här dagen sover de bort och trots att Sam somnar ifrån sin vakt har Gollum varken smitit eller skadat dem när de vaknar.

22 Februari
1 Rethe

Idag står Sam och Frodo plötsligt vid randen av en vidstäckt, förrädisk myrmark. Döda Träsket. Då de spanar ut i dunklet är gyttja och dy, insvept i dystert grå dimma det enda de kan se och långt där borta i horisonten anar de Mordors bergsvägg. Det är kallt, blött och en frän odör av förruttnelse omger dem. Nu är de helt i Gollums våld som påstår sig känna en väg som bär genom träsket. Han leder dem långsamt ut bland de förrädiska gungflyna.

23 Februari
2 Rethe

Fast det är mitt i natten och de inte fått någon längre vila sedan i förrgår måste de fortsätta. Träsket inbjuder knappast till sömn. I mörkret börjar de plötsligt ana diffusa ljuspunketer och dimstråk av ljus. Farliga att se på och frestande att följa. Sam får vända tillbaka för att mana på Frodo som drömmande står och ser på ljusen. Så faller Sam huvudstupa ner i kärret. Han lyckas ta emot sig med händerna men med näsan tätt intill den stinkande ytan ser han till sin förskräckelse döda ansikten nere i djupet. Det är människor, alver och orker om vartannat. Långsamt kryssar de sig fram, illa till mods mellan de döda och deras irrbloss och lättnaden är stor när de äntligen når fast mark igen. De är alla tre nersmorda med stinkande gyttja från topp till tå, men de är över och de är vid liv.

En iskall vind drar förbi som sliter sönder molntäcket och låter månen sila sitt ljus ner över dem. Hobbitarna är tacksamma först men så ser de en svart skepnad hastigt närma sig från Mordor. Skräcken den sprider omkring sig är förlamande och de slänger sig till marken då den sveper över dem på låg höjd, men den återvänder snart till sin boning och de kan omtumlade ta sig på fötter igen. Det dröjer dock en lång stund innan de får Gollum på benen igen. Han vägrar att resa sig så länge månen är synlig.

De är alla mycket trötta men Frodo tycks ha nått gränsen för vad han klarar av. Ringen är tung och den blir bara tyngre för varje steg närmare Mordor han kommer. Men värre än ringen är den fientliga kraft han känner stråla ut från det svarta landet i fjärran. En kraft som intensivt försöker nå och snärja honom. Ännu är han dold för den, men hans värn tunnas ut…

Dagen närmar sig och gömda bakom en sten väntar de in mörkret och natten.

25 Februari
4 Rethe

Nu kan de se bergen på nära håll. Bergen bakom vars skydd Mordors land ligger. Men innan de når fram till Morannon måste de passera de förgiftade ödemarker som ligger utbredda i deras väg. När de på morgonen står och ser ut över landskapet sviker dem livsmodet. Att världen kan vara så motbjudande, ful och död hade de inte kunnat föreställa sig. Till och med i jämförelse med Döda Träsket förefaller detta landskap förfärligt. Som en avfallsplats för all Mordors föroreningar. Om Träsket haft en förfärlig stank så är detta ändå värre med sin förorenade, giftiga luft som lämnar en bitter smak i munnen. I den här miljön måste de finna en plats där de kan hålla sig gömda under dagen och de kryper ner i en kraterliknande försänkning i marken och lägger sig för att vila. Återigen somnar vakten på sin post, men det är Frodo som gör sig skyldig till försummelsen den här gången och först fram mot kvällen vaknar Sam av att han hör Gollum prata med någon. Han förstår snart att det är sig själv Gollum pratar med. Han sitter bredvid den sovande Frodo och av det Sam hör verkar samtalet handla om huruvida Gollum tänker hålla sitt löfte till sin herre eller inte. När Gollums fingrar börjar fumla runt halsen på Frodo tycker Sam att det kan vara nog och avslöjar att han är vaken. Han avslöjar dock inte att han varit vittne till samtalet.

Så faller skymningen så småningom och det är dags att påbörja den sista vandringen fram till den svarta porten. Strax innan midnatt flyger en nazgûl över deras huvuden. De ser den inte och de hör den inte, men de kan känna dess närvaro.

26 Februari
5 Rethe

Ännu en gång under natten känner de Nazgûlers närvaro men de håller sig på avstånd. Innan natten blivit morgon når de fram till Morannon. Vad det nu ska tjäna till. De båda hobbitarnas mod sjunker som en sten i djupt vatten allt efter som dagen gryr och de kan se hur oerhört välbefäst porten är. Ingen skulle någonsin kunna passera där utan att bli upptäckt. Men Frodo har ingen tanke på att ge upp, han förklarar att han ska in i Mordor och finns det ingen annan väg så får det bli här. Men det finns! Säger Gollum och bönar och ber Frodo att inte gå till porten. Gollum ansätts med frågor om denna andra väg och han förklarar så gott han kan, men Sam är inte glad åt idén. Han är orolig och rädd å Frodos vägnar och misstänker att Gollum har något djävulstyg på gång.

Medan de resonerar om detta ser de hur människor tågar in till Mordors förstärkning. Frodo beslutar att låta Gollum visa dem denna andra väg men de stannar kvar där de är till mörkret faller. Ringvålnaderna visar sig igen.

28 Februari
7 Rethe

Nu har de förflyttat sig söderöver från Morannon och befinner sig i Ithilien. Här råder ett vänligare klimat och här är landskapet grönt och frodigt, nästan som hemma Fylke så hobbitarna känner sig vederkvickta till kropp och själ. Gollum däremot lider av värmen och dofterna.

När Frodo sover under förmiddagen kretsar Sams tankar mer och mer omkring mat och han ber Gollum att jaga rätt på något ätbart. Vilket han också gör och återvänder med två kaniner. De befinner sig fortfarande i fiendeland och är inte på långa vägar på betryggande avstånd från den svarta porten, så det Sam nu gör är minst sagt riskabelt. Han tänder en eld för att koka kaninerna. Måltiden är välbehövlig men när den är över finner de sig omringade av fyra män som letts dit av den tunna röken. De visar sig tack och lov inte vara fiender, utan män från Gondor som bevakar området för att hindra männen från Harad att ta sig fram till Mordors portar till förstärkning av fiendens här. Faramir, som är kapten över ett manskap på flera hundra män, är misstänksam och försöker pressa Frodo på så mycket information som möjligt, och när Frodo talar om Imladris och de sju kamrater som avgick därifrån hajar Faramir till. Det visar sig att Faramir är bror till Boromir och Frodos berättelse börjar te sig mer och mer trovärdig för honom.

Plötsligt närmar sig Haradrim och männen smyger iväg för att ta itu med dem, medan två stannar kvar för att vakta Frodo och Sam. Var Gollum tagit vägen är det ingen som vet. Hobbitarna ser inte mycket av striden, men Sam får till sin skräckblandade förtjusning se ett djur som han tidigare bara hört talas om i sagor och sägner. Oliphaunten. En väldig best som får marken att dåna där den spränger fram. Gondors män segrar och återvänder så småningom och Frodo blir ansatt med ännu fler frågor om hans ärende och om Boromir. Frodo får veta att Boromir dödats, troligen samma dag som de lämnade brödraskapet och han fruktar nu att kanske han och Sam är de enda som återstår av brödraskapet.

Faramir är osäker på vad han bör göra då hans order egentligen är att döda alla som vistas i området utan Gondors tillåtelse, så han tar med sig hobbitarna till ett väl dolt gömställe som hären har som sitt tillhåll. Där bjuds Sam och Frodo på en i deras tycke underbar festmåltid varpå de och Faramir sätter sig lite mera avskilt för att samtala. Frodo slingrar sig och parerar skickligt alla frågor som berör ringen och arten av hans ärende, men när Sam och Faramir börjar tala om alver, Lothlórien och Galadriel, försvinner han bort i tankarna och upptäcker inte förrän alldeles för sent att Sam slinter med tungan och råkar avslöja vad detta ”Isildurs bane”, som Frodo bär, är för något.

Nu är de i en knipa som heter duga. Två hobbitar ensamma i en grotta med flera hundra krigare av Gondor omkring sig. De skulle inte ha skuggan av en chans att rädda sig därifrån med ringen i behåll. Dock sker det otroliga att Faramir förklarar sig vara ointresserad av ringen. Istället vill han göra vad han kan för att hjälpa Frodo att klara av sitt uppdrag. Lättnaden efter all anspänning får Frodo att kollapsa där han står och Faramir bär honom till en bädd där han genast somnar.

Rosie Fallingleaf, för Arda i Ithilien (Där var det nära ögat *torkar svetten ur pannan*. Jag var rädd att Faramir skulle vilja blidka sin missnöjde far med ringen. Vad jag nu fick det ifrån?)

1 Mars
8 Rethe

Frodo blir väckt innan gryningen av Faramir som ber honom följa med ut och se på något. Väl ute står de och ser på Gollum som dykandes jagar fisk i den lilla sjö där Henneth Annûns fall vräker sig ner. ”Ska vi skjuta?” undrar Faramir och visar Frodo på flera bågskyttar som står utposterade, siktandes på Gollum. Frodo ber dem låta bli och förklarar sitt beroende av Gollum som sin vägvisare, en uppgift som låter både märklig och oroande i Faramirs öron. Men han låter Frodo bege sig ner för att försöka locka Gollum med sig. Han lyckas, men Gollum anar snart oråd och när han gör en ansats till att fly är en av männen över honom på bråkdelen av en sekund. De för Gollum till Faramir som försöker förhöra honom om hans avsikter, något som visar sig vara i stort sett omöjligt då han inte har för avsikt att avslöja något, så istället förklarar Frodo vad han vet om vägen de har framför sig. Uppgifterna dämpar knappast Faramirs oro och bestörtning när han får klart för sig att de ämnar sig till Minas Morgul och vidare genom Cirith Ungol. Att de nio ringvålnaderna har sin boning i Minas Morgul vet han att berätta, men om Cirith Ungols fasor vet han ingenting mer än det han själv fått berättat för sig: Någonting fruktansvärt bevakar den platsen. ”Gå inte den vägen!” ber han men då han inte kan råda Frodo till någon annan väg står Ringbäraren fast vid sitt beslut.

Så äter de en andra måltid tillsammans med Gondors män och efter att de fått sina packningar kompletterade med färdkost säger de farväl och är återigen på vandring. Återigen utelämnade till sitt hopp, sin tur och Gollums vägledning.