Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Idag så ska jag åka och hälsa på min kusin i Köln, blir borta tills på onsdag, så om det är tomt i forumet....

Har sovit ganska länge idag, så det var ingen kvar i huset när jag gick upp...
Har geografiprov nästa vecka (taskigt att man måste plugga på lovet) så jag får nog ta itu med det snart. Annars har inte så mycket hänt på sistone...

Igår började veckans andra, sena fest. Eftersom jag redan har förtäljt om de andra festerna, avhåller jag mig från att återberätta om den senaste tillställningen. Dock vill jag bara påpeka en sak; att jag fick min första kyss. Kyss eller kyss... tungorna var inte och dansade runt med varandra, men det var två öppna munnar som sökte tränga in i varandra. Räknas det ändå som min första kyss? (det var HON som tog intiativet till denna kyss. Därför var jag för överraskad för att låta tungspetsarna röra vid varanda.)

Klart det var en kyss Aderyn! Gratulerar eller vad man säger. Jag kan ta gift på att det var ganska trevligt åtminstone.

Idag steg jag upp tidigt och åkte till stallet med två vänner. Jag red Birk och han var helt underbar. (Alla här borde veta vem Birk är, så det tänker jag inte förklara... ) När vi hade skött om hästarna och mockat ridhuset (och fjantat oss lite genom att hoppa över hindrena som stod där...) så åkte vi hem till min ena vän. Där beställde vi pizza, praktiserade yoga och såg på Smallville. En något udda dag för mig som alltid brukar sitta hemma alldeles ensam och jag är så stolt över mig själv för att jag aldrig kände någon ångest över att jag genom detta "slösade bort min värdefulla tid".

Idag har jag arbetat med en inlämningsuppgift i naturkunskap tillsammans med två klasskamrater. Så det mesta jag har haft på hjärnan idag är vattenkraft... Annars har jag kämpat för att ta mig till skolan, med tanke på att hela cykelvägen har frusit och täckts med ett förrädiskt snölager som lurar intet ont anande människor. Man tänker inte på att det ligger ett 5 cm lager is därunder... förrän man ramlar på grund av det vill säga.

Vänta bara tills du flyttar in till ett korridorsboende... Innan jag flyttade hit var jag en osocial människa som aldrig gick på fester - förutom i studentens lyckliga d'r - och som, om jag medföljde på dessa tillställningar, aldrig sa nåt. Men vad händer nu? Istället för att sitta ensam i mitt rum och aldrig gå ut kan jag aldrig hitta tid ens till att läsa en privat bok och ta till mig alla tankar som denna sysselsättning skänker mig, tack vare att jag alltid går med antagligen mina vänner eller andra grannar. Lyckligt, med andra ord =D

Är nu hemma från Köln och en vecka med skrikande och rökande
Jag är jävligt trött och känner för att bara äta frukt och grönsaker i typ en månad efter att ha ätit godis och sånt skit....
Alla mina kläder stinker som om jag är en kedjerökare och detta har tyvärr lett till att jag nu uppskattar rökdoft, något som jag tidigare mådde dåligt av..

Aja, tur att karnevalen i Köln bara är en gång om året, min kusin längtar redan, hahaha!...

Har väl inte riktigt rökt själv men det känns så med tanke på hur mina kläder luktar.....
I Tyskland får man röka i princip överallt och det gör folk.
Flygplatsen var ett enda stort rökmoln....

Var har du varit egentligen? Och var är du nu?

Gud... vad trött man kan bli. Särskilt som idioter råkar glömma bort att de är orsaken till allt otyg.

Näh, dagen började som sådan att jag tvangs diskutera med en kinesisk, äcklig tjej (att hon är kines betyder INTE att hon är äcklig) som jag länge har velat ignorera, på grund av hennes oförmåga till att behärka den sociala kompetensen. Sagt och gjort; när jag försökte ge henne ett råd om huruvida hon skulle skicka ett e-mail till en tjej eller ej, avbröt hon mig mitt i en mening och beskyllde mig för att vara OFÖRSKÄMD. För att göra det ännu värre kunde den flickan (hon är 32) inte lyssna på mina fria argument till varför jag - i egenskap av rådgivare - inte var oförskämd, och gick tilliga iväg med bestämda steg. Senare på dagen, när vi råkade stöta på varandra igen, hade hon mage att fråga mig varför jag blev arg. Arg, tänkte jag. Vaddå arg? Nu har jag kommit fram till att hon tolkade motargumenten, som jag nämnde innan, som en enorm ilska, och hon vill veta varför jag blev arg på henne. Tänker man till, har den bebisen påtagligt glömt bort sin egen skylldighet i frågan om detta, och beskyller mig för allt ont.

Ja ni... detta har pågått länge. Behöver jag nämna att jag totalt har gett upp hoppet kring att hon kan bli en socialt fungerande människa?

Ville bara skriva av mig. Jag behöver ingen hjälp med detta, enbart utvädring. Men om ni har era egna erfarenheter kring idoter som dessa, är ni fullt välkomna att delge er av dessa historier...

ps. Ska man se en positiv sak i det hela (vilket ger mig styrka att klara av bebisen) bör jag tänka att jag faktiskt är psykisk mognare än någon som är 12 år äldre än mig...

Hoppsan, jag som trodde att jag med en son som kräktes ned sängen fem gånger i natt hade det jobbigt..

Skönt att höra att du inte anser att man är äcklig för att man har kinesiskt ursprung (jag hann bli fundersam medan jag läste). En stilla fråga: Hade hon bett dig om råd? Min erfarenhet och åsikt är nämligen att man får räkna med alla slags svar om man frågar men att man inte ska behöva lyssna på kritiska råd om man inte ber om dem (skriver jag till en som inte bett om respons.. ). Hur man gör med folk som frågar och sedan tar illa upp över svaret har jag tyvärr inget svar på..men är däremot mycket intresserad av tips själv.

Hon hade inte bett om mina råd. Men historien rör inte om huruvida råden var efterfrågade eller ej, utan hur stor rätt hon hade att kalla mig oförskämd.

Hela den historien rör en brevkorrespondans mellan henne och en annan tjej. Tydligen går deras historier inte ihop, då båda tjejerna sjunger ut att det var just de som skickade det sista brevet. Detta kände jag till då jag pratade med den kinesiska tjejen, och försökte råda henne att skicka iväg ett nytt e-post, för att inte beskylla henne för lögn (jag litar hällre på den andra tjejen - som en gång var som en syster - än den kinesiska tjejen). Sagt och gjort; "oförskämd" var jag, och lilla damen - som hon kallas, på grund av sin minimala längd - gick sin väg.

Självklart kan man ju fundera över anledningen till hennes flykt. Men svaret är nog väldigt enkelt; hon är en psykopat - eller det närmsta av den typen av människor som jag har träffat. Hon drar sig inte från att köra över människor med sin auktoritära hållning - även om hon, i flera fall, inte kan något om vad hon talar om. Därför försökte hon, enligt vad jag tror, få en sorts kontroll över mig genom att gå iväg, med hopp om att skapa ångestkänslor hos mig. Men då jag hade synbara anledningar till att inte få ångestkänslor, i och med att jag kände till hennes lögn, blev jag inte rörd av detta, utan tvärtom. Jag blev uppeggad att fortsätta med min ilska.

Tillika på detta saknar den kinesiska tjejen all form av social kompetens som man kan önska sig hos en människa. Hon skämtar om andra människors vikt, och förvärrar anseendet genom att skratta åt sina skämt (behöver jag nämnda att hon - vid ett flerta tillfällen - har varit ensam om att skratta). Sedan utnyttjar hon - som jag beskrev förut - andra, genom att använda en sorts auktoritet i rösten. När hon inte får kontroll över någon, börjar hon bete sig som ett barn mot den personen; hon blir tvär, sur och nästan gråtfärdig. Tjejen som skulle få den tidigare refererade e-posten är en sådan person som har erfarit det, då hon, dagen innan hon flyttade från Kristianstad, var snäll nog att ge mat till hennes vänner. Den ökända lilla damen var en av oss som fick mat, och istället för att vara tacksam mot det hon fick, började hon orera om att vi andra fick mer mat än henne, och avslutade därmed brevkontakten (enligt den andra tjejens version, förståss).

Jag fick känna på den totala avsaknanden av hennes sociala kompetens, då hon ville prata med mig om det som hände förut. Till exempel inledde hon det försonande svaret med den idiotiska frågan; "vad hände?" "Vad hände när?" undrade jag, eftersom 6 timmar hade gått sen dess, och mycket mer kunde ha hänt. "Vad hände?" fortsatte hon. "Menar du det som hände i köket?" undrade jag, till slut. "Ja, varför blev du arg?" "Jag? Arg?" frågade jag henne. Sedan var samtalet slut, då hon blev avbruten av den man som bjöd henne på middag, vilket lämnade mig fundersam på om jag blev arg eller ej. När jag - till slut - kom på anledningen till denna ilska, sjönk axlarna ned; hon hade "glömt" bort sin egen del i det hela, vilket fick mig att ge upp om henne. Hon pratade med min senare på dagen, och det blev till stånd en ...vapnevila. Men faktum kvarstår; jag kommer aldrig förlåta den äckliga psykopaten.

Det var mig en lång återberättelse. Tyvärr. Men så känner jag inför ett äckel som henne. Och jag hoppas att ni aldrig tvingas stöta ihop med sociopater som henne. (jag är medveten om att psykopat är ett aningen starkt ord för henne, men enbart ett antal variablar talar emot min bedömning av äcklets mentala hälsa)