Väl bekomme Lampros! (Jag tror minsann att vi har råkats förr...)
lampros skrev:
OK, man fattar: en mörk skepnad. MEN hur mycket mer laddat skulle det inte ha blivit om dessa mörkmän fick några repliker här och var, om man fick NÄRMA sig dem. Nu säger de bara "ringen, ringen!" och det räcker inte, inte i min bok.
Nja, här tycker jag att du gör den autentiske Tolkien orättvisa för att föra fram din poäng. Och med modifikationen att ondskan i Arda aldrig kan vara absolut, då den då skulle vara ett Intet (minns Elronds ord: [N]othing is evil in the beginning. Even Sauron was not so."), så är jag på denna punkt böjd att hålla med Danne med flera. Jag skulle alltså vilja hävda att den "närhet" och "nyansering" i skildringen av ondskan du Lampros efterlyser
de facto står att finna i Tolkiens skrivna verk (till skillnad från Jacksons filmatiseringar vilka står i bättre i överensstämmelse med din beskrivning av endimensionellt stereotypa, stumma, svarta gestalter). Vidare vill jag hävda att detta finnande i hög grad kommer an på
läsart och därmed en hermeneutik som sträcker sig bortom de yttre skeendena i dramat. Som Ian A. Muirhead påpekar i artikeln "Theology in Gandalf´s Garden" (
Arda, 1986) så handlar
LotR om "livets prövningar", och således:
Citera:
"Även om äventyren och striderna i berättelsen är viktiga, så utspelas de verkliga äventyren i personernas inre och de verkliga striderna är av ett andligt slag."
Att ondskan är stum är ju för det första en sanning med modifikation. Snarare är det just genom manipulation av språket och förutfattad jargong och ordvrängning som ondskan får fäste, eller åtminstone kommer till uttryck. Du nämner själv kapitlet med Sarumans röst, där han tilldelas rollen som "djävulens advokat" med en retoriskt etsande skärpa och övertygande kraft som få andra författare än den gode Oxfordprofessorn skulle kunna frambringa. Även Sauron själv håller sig med ett språkrör vid Svarta porten. Orkerna Shagrat, Gorbag och Snaga kommer vi förvånansvärt nära in på livet tack vare Sams mirakulösa språkförståelse när han temporärt iklär sig rollen som Ringbärare vid Cirith Ungol. Men den nyckelpassage jag främst vill ta fasta på i sammanhanget är det laddade replikskiftet mellan Éowyn och nazgûlfursten på Pelennors fält. En av redaktörerna för den årligt utkommande tidskriften
Tolkien Studies, Michael D. C. Drout, har i artikeln
"Tolkien's Prose Style and its Literary and Rhetorical Effects" (publicerad i tidskriftens premiärnummer) mycket förtjänstfullt närstuderat ordval och grammatisk uppbyggnad i just detta replikskifte. Drout påvisar bland annat hur nazgûlens återkommande referenser till sig själv i tredje person kontrasterar mot Éowyns okuvliga heroism konsekvent formulerad i första person och accentuerar därigenom hans djupa förfrämligande från sitt inre själv och monumentala avsaknad av frihet.
Drout belyser även hur Tolkien genom ett antal intertextuella allusioner till Shakespeares
King Lear medger en analogi inte bara mellan Lear och Denethor, utan även mellan Denethor och nazgûlernas anförare. Denethors högmod och förtvivlan korresponderar med nazgûlfurstens förvridning och inre tomhet, då de inte endast är underkastade samme Mörkrets herre (Denethor genom palantíren), utan att de även har ett ursprungligt blodsband då de båda är Númenor-ättade. Där nazgûlen vill förgöra en rättmätig konung på slagfältet (Théoden), usurperar och undergräver den fallne Denethor en annan rättmätig konungs tron innanför stadens murar.
Denethors slutliga fall, vilket vi ju får följa steg för steg, är med andra ord en upprepning
här och nu av den upplösningsprocess nazgûlen redan genomgått. Den ansiktslöse nazgûlfursten utanför stadens portar å sin sida prefigurerar vad Denethor så att säga är på väg att bli. Effekten av mörkrets makt är som sagt först och främst inte yttre, utan inre. Denethors galenskap och förvridning kan potentiellt få oöverblickbart katastrofala konsekvenser – vilket i kombination med den samtidiga anstormningen av den nazgûlledda armén mot stadens portar ger läsningen en enastående dramatisk laddning. I egenskap av drots sitter han ju mitt i stadens hjärta på den legitime suveränens tron.
Yttre angrepp som riktar sig mot en stads murverk framkallar i normala fall en mobilisering av inre försvarskrafter, men först om ett angrepp på stadens inre grundvalar och styrelseskick kan komma till stånd bryts fördämningarna för verklig förstörelse. Och en stad eller borg som Minas Tirith med sju ringmurar är, som den spanska 1500-talsmystikern
Teresa av Ávila mediterat över i
El Castillo Interior (på svenska:
Den inre borgen), också en adekvat symbol för människans själ. Striden om staden och dennas olika boningar är till syvende och sidst alltså en inre strid, en andlig strid. Och till den andliga striden hör inte minst texttolkning. Att identifiera och erkänna den inre dimensionen och dess företräde i Tolkiens verk är med andra ord liktydigt med att erkänna och låta den väckas till liv även hos oss själva. Ty, som det spanska helgonet säger, "om borgen är själen, är det klart att ingen kan träda in i den eftersom han redan är där".
P. S.
C. S. Lewis' bok
The Screwtape Letters (på svenska:
Från djävulens brevskola: studiebrev om de bästa metoderna att föra en själ till förtappelse) är upplagd som en brevkorrespondens från en demon till en annan i helvetet om hur de bäst ska få de aningslösa människorna på fall. Boken är dedikerad till Tolkien.