Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

ett slags beriden kanadensisk polis men där samtliga konstaplar består av övermänniskor

ett slags beriden kanadensisk polis men där samtliga konstaplar består av övermänniskor

King vid gränspolisen!

Vad är Helms bok för något?

Bokens femte kapitel är en rent magnifik skildring av Oxford!

A don has left a vivid impression of his daily round: awaking at seven-fifteen, rousing over a cup of tea, taking a brief walk to attend College chapel, breakfasting in company with others who had been at chapel with him, then a time answering notes and letters in his rooms until at nine he took up his pen and wrote resolutely for an hour. They were nearly all long-hand writers, and it was amazing, as Owen Barfield has noted, that one draft, with revision, was generally enough to set up their words for the printer.

At ten came the knock of the first student calling on his tutor, and the hungry generations began to tread him and his kind down. One of the most exhausting of all mental exercises lies in human encounter, even of a casual and general kind, when mind, eye and memory grope and search to make some sort of communion with another. This is far more so in the tutor-student relationship, where Encounter, Challenge and Response are the whole of the purpose.

Sedan får man helt enkelt bortse från, eller läsa med milt överseende, de krampaktiga försöken att till exempel jämställa Shelob med Grendels mor i Beowulf eller Bard Bågskytten med Beowulf själv.

En av Åkes källor till Oxfordkapitlet är William Readys The Tolkien Relation (1968), upptagen i litteraturförteckningen.

Han är nog inte ensam om att (i skrift) ha dragit paralleller mellan dessa. Kanske var han inte ens först.

Det är inte så mycket att han gör det som hur han gör det som är problemet. Han bankar med stor frenesi in runda klossar i fyrkantiga hål och tvärtom, precis som vanligt!

Jag har inte itts göra någon närmare jämförelse (än), men kan han ha delvis arbetat om sin översättning?

Bägartjuven! Den borde till och med Tolkien haft svårt att försöka prata bort.

Ingen särskilt svår koppling att göra om man kan sin Beowulf, tänker jag.

Direkt plågsamt blir det när han skall försöka få ihop de tolv ägare som han tycker att både Tolkiens ring och Andvaranaut har haft, som diskuterats långt tidigare i den här tråden.

Vi kan sluta med något så äkta fornnordiskt som det Merry säger till Aragorn i Gondor: »Det är nu en gång mitt folks sed att vid såna här tillfällen begagna lätta ord och säga mindre än vi tänker och tycker. Vi är rädda att säga för mycket. Det är det som gör att vi saknar de rätta orden när ett skämt inte längre är på sin plats.» Detta är visst inte bara eller ens väsentligen den typiskt engelska livsstilen med torr humor, en axelryckning åt det högtidligaste, ett understatement istället för högtravande retorik. Det är först och främst den »generthetens» anda, den rädsla att blotta alltför sublima känslor eller över huvud att blotta sig, som skapat hela den norsk-isländska skaldestilen med dess virtuosa rim, dess klanger, dess till ytterlighet förkonstlade ordställning och omskrivningssystem. Det är sådana medel man griper till när tårarna vill komma. Till behärskningen, den barska stramheten, virtuosmetriken använd som ett konstrikt smitt stålharnesk framför hjärtat, ett hjälmvisir som fälls ner så att omvärlden inte ser tåren glittra i ögonvrån.

»In red han, nazgûlernas konung. Gestalten steg mot skyn, en stor kolsvart skepnad mot bakgrund av flammande eldar, växande till en förtvivlans, en vanvettets svarta ärkeängel (hotande ärkedemon). In red nazgûlernas konung under det portvalv hittills ingen fiende beträtt, och allt levande flydde för hans anblick. Alla utom en. Ensam, tigande och stilla (still) satt väntande mitt på torget framför portarna Gandalf på Skuggfaxe. Ensam bland alla fria hästar på jorden uthärdade Skuggfaxe denna skräck, orörlig, jordfast likt ett av de skulpterade stenbelätena i Rath Dien. — Här kommer du inte in, sade Gandalf — och den höga skuggan höll in springaren. — Vänd åter till de avgrunder som bidar dig. (dig!) Tillbaka! Fall i det intet som väntar dig och din herre! Försvinn! (herre. Gå!) — Den svarte ryttaren kastade tillbaka sin hätta, och se, han (hätta och se! Han) bar en kungakrona — men kronan satt inte på ett synligt huvud. Mellan dess guldring och de breda svarta (breda, svarta) skuldrorna med manteln lyste eldarna rött. Ur en osynlig mun kom ett till döden (döende) isande skratt. — Gamle dåre, sade han. Gamle dåre. (Gamle dåre! sade han. Gamle dåre!) Det här är min stund. Känner du inte igen Döden när du ser honom? Dö nu och förbanna så mycket du vill. (vill!) Och därmed lyfte han högt sitt bleka svärd, och man såg hur eldslågor rann nerför klingan.
Gandalf rörde sig inte ur fläcken. Men exakt i samma ögonblick (stund) hördes långt, långt (långt långt) borta ur någon gård i staden en tupp gala. Gällt och livgivande klart gol den, obekymrad om trolldom och krig, endast hälsande morgonen som på himlen högt ovan dödens skuggor och dunster kom med signad gryning. Och som till svar på galandet kom ur fjärran andra toner. Horn. Horn (Horn, horn) och trumpeter. Ekot smällde och återstudsade (Ekon smällde och studsade) från det mörka Mindolluins branter. Det stora hornet (De stora hornen) från Norden blåstes i ett, i ett. Rohans ryttarhär hade kommit till sist.»

Det är tydligt att Ohlmarks avsiktligt har ändrat lite.

Vi vet ju att han ändrade i några dikttolkningar (t ex Vidstiges gåta), men att de ändringarna schabblades bort igen av förlaget efter bara någon tryckning eller två.

Kan han ha gjort en mer generell redigering också?

Diktomarbetningarna gjordes 1972 i den klassiska pocketutgåvan (den med Söderbergs omslag) och levde kvar i den utgåvan till sista tryckningen 1978.

Clive Staples Lewis var jämte Tolkien den utan jämförelse mest betydande i Inklingarnas kotteri. Även han var katolik och författare till ryktbara fictionromaner.

Själv har Clive i sina brev ofta talat om dessa sammankomster: »Williams, Dyson från Reading och min bror — alla anglikaner — samt Tolkien och vår läkare Havard, tillhörande vår kyrka [den katolska] är de Inklingar åt vilka jag dedicerat min bok Problem of Pain.

Den utgjorde en fullkomligt informell pennfäktarklubb, ett kotteri, som brukade komma samman varje torsdag, senare varje fredag, på kvällen någonstans i Oxford: på någon av medlemmarnas mottagningsrum på ett av colleges, eller i ett avskilt rum på en av de många småkrogarna. Särskilt omtyckta var The Lamb and Flag, The Eagle and Child samt The Burning Babe – alla döpta efter sina gatuskyltar.

Det här var väl lite väl slarvigt, min bäste Åke!

[A]bout the Inklings Lewis said: Williams, Dyson of Reading and my brother (Anglicans) and Tolkien and Havard (our doctor), your Church [Catholic], are the "Inklings" to whom my Problem of Pain was dedicated.

Fast det här slarvet var mer lustigt än störande.