Jag fortsätter att sakta men säkert plöja mig igenom denna bok. Vid det här laget har jag kommit fram till att det jag tycker är intressantast med boken är alla de kopplingar mellan Tolkiens värld och vår värld (som ju i fiktionen är samma värld
) som Ohlmarks envisas med att tro sig upptäcka. Därför tänkte jag fokusera på just detta fenomen i detta inlägg. Jag har nedan citerat en rad ställen där Ohlmarks ser kopplingar som jag, i de allra flesta fall, bedömer som ganska osannolika. Det finss dock mer än ett ställe där han kan ha rätt (särskilt om man tänker på vad Kamelen påpekar i sitt första inlägg i denna tråd). Läs gärna igenom dessa ställen och säg vad ni tycker! På vilka ställen kan Ohlmarks tänkas ha rätt?
Ohlmarks (s. 33) skrev:
Bernlak de Hautdesert, verkliga namnet på Gröne riddaren i Arthursagan (namnet parodierat i Berilac Vinbock). Ohl 48.
Ohlmarks (s. 42) skrev:
Brytta, kung av Rohan 3å 2798-2842, f. 2751. På hans tid oroades Rohan av orcher som fördrivits från Dimmiga bergen. B. kallades "för sin frikostighets skull" av folket Léofa, med angiven bet. "den älskade" (i verkligheten är brytta släkt med bryta, bröd, och léofa är "brödlev", alltså samma innebörd). RIV 66. Foster 39.
Ohlmarks (s. 47) skrev:
Celebrian (skämtsamt eng.="celeber", liksom celebrant bet. "officiant"), [...]
Ohlmarks (s. 52) skrev:
Craban, svart kråka (skånskt: kraga). Foster 52.
Ohlmarks (s. 56) skrev:
Dior, kung av Doriath, son till Beren och Lúthien, far till Elwing. SI 238. RIV 9 (jfr Christian Dior, "skönhetens fader"?).
Ohlmarks (s. 57) skrev:
Dís (fornisl. dís, hedn.-folkl. skyddsgudinna, tillhörande "de underjordiska", blidkad med "disarblot"), dvärgakungen Thráin II:s dotter, mor till Fíli och Kíli. RIV 83, 85f.
Ohlmarks (s. 59) skrev:
Dromundar, piraternas från Umbar i söder jätteskepp (ordet direkt hämtat fr. isländskan, där drómundar bet. just sydländska jättekrigsskepp). SIII 143. Ohl 31.
Ohlmarks (s. 62) skrev:
Dunn (av poet. eng. dun "dunkel"), rohirriskt "mörk" RIV 151.
Ohlmarks (s. 62) skrev:
Durin I, "den dödlöse", äldst av dvärgarnas sju fäder, stamfader för Durins folk, urdvärgen som gav namn åt allt och började bygga Moria, troddes skola återuppstå (namnet direkt taget från Dvergatal i Voluspá, där Durin anges vara urdvärgen närmast efter Motsognir och den från vilken all tradition om dvärgaskapelsen stammar). [...]
Ohlmarks (s. 67) skrev:
Edoras, "gårdarna" (jfr Gårdar, fnord. "Ryssland"), [...]
Ohlmarks (s. 68 ) skrev:
Ekenskölde, Thorin II:s binamn (avsiktl. feltolkn. av det fornnord. dvärganamnet Eikinskialdi; Thorin sägs ha fått det då han kämpat med en ekgren som sköld).
Ohlmarks (s. 70) skrev:
Elenna (jfr S:t Helena), ö i havet längst västerut av alla dödliga land, inom synhåll från Eressëa. [...]
Ohlmarks (s. 73) skrev:
Emyn Muil, vilt bergslandskap på båda sidor om Anduin övanför Raurosfallet. [...] (namnet påminner om kritikern Edwin Muir, en av Tolkiens supporters).
Ohlmarks (s. 75) skrev:
Entiskorna, enternas hustrur, lämnade redan i 1å sina män och övergick Anduin för att i Bruna landet odla fruktträd, bärbuskar, säd och grönsaker. De lärde människorna åkerbruket men deras trådgårdar förstördes före 2å:s slut. (Bakom historien ligger den Wienska kulturkretslärans teori att det var kvinnorna som uppfann åkerbruket, vilket ledde till matriarkatet.) SII 89, 93ff, 102, 106, 220. SIII 304. Koch 120f.
Ohlmarks (s. 77) skrev:
Erech, höjd i SV Vita bergen i Lamedon med en helig svart sten; dödmansgastar från Dune harv spökade här under 3å. Namnet uppges vara förnúmenoransk människotunga (i vekligheten Bibelns Erech dvs. Uruk, himmelsguden Anus stad och stadskulle på en lerplatå i Sumer, Mesopotamien). SIII 64f, 74, 176. RIV 105, 150. Väggkarta. Ohl 183.
Ohlmarks (s. 77) skrev:
Erechs Sten, "Svarta stenen", rund svart dioritsten av knappa 2 m:s diam. (efter förebild av Hamurabis svarta lagstele i Babel, av samma form och storlek), [...]