Alla som är intresserade av en djupare förståelse av Tolkiens mytopoetik måste läsa hans essä
Om sagor (
On Fairy-Tales). Den bygger på en föreläsning han höll på St Andrews-universitetet 1938. På svenska publicerades
Om sagor ursprungligen i
Träd och blad 1972. Här presenterar Tolkien sin syn på vad sagorna kan erbjuda. Det är ett varmt försvarstal och ett rejält uppvärderande av fantasins och Sagolandets betydelse, som Tolkien menar alltför ofta begränsas till barnkammaren.
Om sagor är så nära en teoretisk programförklaring till
Ringarnas herre man kan komma (och ett slags självkritisk utvärdering av
Hobbiten). Här får man verkligen insyn i hur Tolkien tänkte angående sitt mytskapande, hur han ser på sagornas inre uppbyggnad, och sist men inte minst varför han som språkprofessor valde att ägna sitt liv åt just sagoberättande.
Citera:
"Det är kännetecknet på en bra saga av den högre och mer fullständiga sorten, att hur vida händelser som än utspelas och hur fantastiska och förfärliga äventyren än ter sig, så kan sagan när 'vändningen' kommer ge åhöraren, barn eller vuxen, en hisnande känsla, en hjärtklappning nära (eller med) tårar -- precis lika effektivt som vilken annan litteratur som helst och med alldeles speciell kvalitet.
(...)
[V]ida mäktigare och mer gripande är effekten av en seriös berättelse från Sagolandet. När i sådana sagor den plötsliga 'vändningen' inträder, erfar vi en genomträngande glimt av glädje och hjärtats åtrå, som för ett ögonblick går utanför ramens gränser, faktiskt sliter sönder själva handlingsväven och låter glimten lysa igenom."
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
