Röstar för noldor,
fast jag knappt vill släppa sindar.
Det är nästan lite smärtsamt att läsa Bilbo där alverna i Elronds hus presenteras som ett gäng fnittriga hippies, men har gott överseende då det är hur man nog skulle berättat för barn
Jag blir glad av tanken på
noldor! Alla deras underbara karaktärer som Fëanor, Fingolfin, Fingon, Finrod, Galadriel, Maglor, Elrond eller Glorfindel. De är drivna och vill förstå världen, vilket känns väldigt mänskligt, de sitter inte bara och svärmar som vanyar eller teleri väster om havet.
Makalösa hantverkare, de älskar världen, de är stolta och behövs det att de ger sig ut för att kämpa ett krig emot en ond gud de inte kan besegra under hotet av bannlysning så lovar de högtidligt att gå under på ett vis så att sagor skall besjunga dem.
DET är äkta alver det: stolta, sorgsna, skickliga att skapa vackra ting, spottar sig i näven när orcherna kommer och säger "
I'm here to kick Morgoth ass and chew bubble gum. And I'm all out of gum".
Sindar är det enda folk, jämte kanske Sista Alliansens númenor och dvärgarna vid Otaliga tårars slag, som jag tycker når upp till denna faschinerande nivå och mix av skönhet, olycka, styrka och egensinne. Sedan kung Thingol, Beleg, Mablung eller Cirdan (kanske mest spännande av alla alver) - mighty!